Aftonbladet – 16 februari 1870, sida 2

I righet och jag disponerar den enligt godtfinnande. Ett par veckor förgingo — tunga, bedröfliga dagar! Mesta tiden var jag hos miss Delves och såg knappt till mr Edwin Barley. En del af denna tid tillbragte han hos sin bror, men en eller annan gång mötte jag honom i korridorerna eller förstagan. Han nickade då bara, och gick vidare. Jag kan verkligen icke beskrifva mitt själstillstånd under denna tid eller huru olyckligt detta hem föreföll mig. Det var för mig intet hem; jag kände mig som en vilsekommen stackare, den der lefde i ständig vantrefnad och fruktan; ehuru jag ej visstesför hvad. Jemima anmärkte en dag att miss Anna, stackare! såg ut alldeles som en fisk på torra landetn. Testamentet kom ej tillrätta och skulle troligen aldrig göra det; ej heller vanns den ringaste upplysning om huru det försvunnit. Emellertid spredos rykten om händelsen i trakten, om, genom berättelser af lagkarlen eller af den äldre mr Barley, var obekant; Jag hade icke sagt något, detsamma försäk. rade Oharlotte Delves; att mr Edwin Barley hade tigit, var säkert. Då någon af hans bekanta frågade om ryktet var sannt, medgaf han att det så var, nemligen så tillvida, att mr Gregg påstått att hans hustru hade gjort ett testamente, men att något dylikt ej kunnat fås reda på och att han för sin del trodde att hon sjelf förstört det, En dag tilltalade mig mr Edwin. Jag stor bredvid en stor löfsal af jernek, då han. xom gående framåt vägen. Han stanns? Är du alldeles säker, frågade han med en röst, som föreföll mig hård och sträng, ehuru den kanske i verkligheten blott var allvarsam, att du sjelf inte sedan åter öppnads Töffonieren och flyttade testamentet? (Forts)