Aftonbladet – 16 februari 1870, sida 1

tyckte mig aldrig mera kunna bli glad; — ack, jag hade så högt älskat Selina! Nu längtade jag åter efter att se henne: och började afpassa ett lämpligt tillfälle. I skymningen fann jag det; då jag passerade dörren till rummet, stod den öppen; jag förmodade att någon af husets qvinliga tjenare var der och gick modigt ditin, tog vägen randt om sängen och stannade på andra sidan deraf, der något dagsljus ännu föll in genom det nära fönstret. Jag saknade mod att draga undan sängomhänget och satte mig ned på en stoluppe vid hufvudgärden, i hopp om att modet skulle komma. Men någon annan kom förut — mr Edwin Barley. Han bar ett ljus i handen och gick långsamt och tyst, ja, så tyst att jag icke varseblef honom, förrän han stod midt på golfvet. Troligen var det han som lemnat dörrea olåst, för att bemta ljuset, Håh kom ej framtill sängen, åtminstone icke till den sidan der jag satt, men tycktes söka någonting, såg sig om och drog ut ett par byrålådor. Jag satt alldeles stilla och tänkte darrande inom mig att jag icke hade något der att göras; mitt hjerta slog nästan hörbart, då han gick till dörren och ropade Charlotte Delves, Hvar äro min hustrus nycklar? frågade ban henne. Det vet jag inte, svarade hon och började leta. -De måste ligga härinne, någonstädes. Vot inte! Det var din-skyldighet att taga dem tillvara, Charlotte. Jag vill seigenom hennes schatul!; kanske finns der några förordnanden, som äro att iakttaga. Jag glömde: verkligen att taga reda på nycklarne, erkände miss Delves, undergifvet, amen jag skall genast fråga tjenstfolket. Åh, här ligga de ju, i porslinskorgen på spisel