Aftonbladet – 16 februari 1870, sida 1

vudet mot dörrposten till matsalen och klagade högt, då mr Edwin Barley sakta öppnade dörren och tittade ut. Gråt ej så högt, barn Jag fick ej säga henne farväl, sir; jag fick ju inte se henne innan hon dog. Om blodstårar kunde väcka henne till lif igen, sade han, nästan vildt, så skulle hon komma åter. De hafva dödat henne! Och vore de åtkomliga för lagens straff, vid Gud, skulle de inte träffas deraf! Hvilka, sir? Läkarne. O, hvilka läkare! Hvarför darrar du så, barn? De ha från första början inte förstått hennes sjukdom; den var af en art som fordrar starka, stimulerande medel, annars förmår man ej besegra densamma. De gåfvo henne intet sådant; de höllo henne vid vattendiet och — nu ligger hon här. O, att jag hade gjort, hvad jag alltid tyckte mig böral fortfor han och hopknäppte ångestfullt händerna; hvarför skötte jag henne iote sjelf och påtog mig hela ansvaret? Då hade hon lefvat nu! Om någon menuniska uttalade sitt hjertas innersta mening, så tycktes visserligen i denna stund mr Edwin Barley göra detta; och litet — bara en skymt af min ovilja mot honom var på väg att gifva vika, Det gör mig ondt att du skulle komma till detta hus just vid denna tid, stackars barn; det är, vid min själ, liksom en ond I förtrollning hvilat deröfver sedandess, Gå nu till Charlotte Delves och säg henne att jag önskar hon må taga god vård om dig. Han tillslöt åter dörren om sig och jag gick. O, hvilken lång och sorglig dag! Utan rast och ro vankade jag af och an i huset. i Miss Delves var mycket vänlig met mig, men I vad aktade jag då någons vänlighet? Jag