Aftonbladet – 15 februari 1870, sida 2

Ni kan ej få gå in der, miss Hereford. Jag vill gerna se huru min moster mår. Ja, men, hon — hon — ni får inte gå in, miss, det säger jag er. Nu kan inte pådig fran taga emot er. Var så god och gå ne i miss Delves förmak. — Lydigt tog jag handen åter från låset och aflägsnade mig några steg. Sara gick vidare upp i öfversta våningen, men hennes yttranden och utseende hade ingifvit mig en Viss oro; utan tanke på att vilja göra något orätt vände jag åter om och öppnade helt sakta dörren. Gardinerna voro noga tilldragna kring sängen. Ar du sämre, Selina? — Intet svar. Jag började frukta att hon blifvit mycket sämre; — kanske låg hon med iglar på sin hals; en gång hade jag sett sådant och kunde aldrig glömma den fasliga synen. Jag såg mig om; hela rummet föreföll mig så främmande; allting hade blifvit så städadt derinne. Jag drog undan sänggardinenAck, nej! det var inga iglar jag såg, blott ett stilla dödsblekt anlete; visserligen Selina, men död! Jag skrek högt till, betagen af fasa och kastade mig i armarna på Sara som i samma ögonblick kom in. Hvad har -händt? ropade Charlotte Delves och kom hastigt upp för trappan. Jo, det har händt, att miss Anna varit derinne fastän jag bad henne inte gå ditl sade Sara och slöt mig skyddande intill sig, medan hon talade. Hvarför gjorde ni inte som jag bad, lilla miss? Ack, miss Delves,, klagade jag, sedan denna fört mig med sig ned i sitt förmak; ack, miss Delves, är hon verkligen död? Att hon är död, är blott alltför visst, min lilla vän; men bra ledsen är jag för att du gick ditin, Det är så likt Jemimas slarfi;