Aftonbladet – 15 februari 1870, sida 2

vad skulle verlden säga, om en dotterdotter ill Carew af Keppe-Carew gick ut som gurernant? Testamentet låg qvar på täcket. : Hon illsade mig att lägga in det i hennes skrifoyrå; enligt bennes vilja framtog jag en nyccelknippa under hufvudkudden, inlåste documentet i en tom låda och lade derefter ycklarne tillbaka under örngottskudden. Hon kunde nu icke tala mera. Charlotte Delves kom snart derpå in och frågade hvad on hade gjort som till denna grad förmått nedsätta krafterna. Det var en bedröflig och lång dag efter hemkomsten från begrafningen. Mr Edwin Barley tycktes icke rätt veta hvad han skulle taga sig till och alla de öfriga hade rest hem. Kyrkoherden var ensam med Selina under en stor del af eftermiddagen. En gång, innan jag visste af hans dervaro, öppnade jag dörcen; han hade knäfallit bredvid sjuksängen och bad med hög röst. Jag gick åter, helt tyst. På aftonen var Selina bättre, satt uppe i sin bädd och åt några skedar sjuksoppa. Mr Edwin, som hade tagit plats ien ändstol vid spiseln, förklarade det vara en sel kost och ville att hon skulle taga antingen konjak eller vin, eller båda delarne. Låt mig gifva dig lite konjak, Selina, sade han och jag bör tillägga att detta hela tiden hade varit hans önskan. Jag skulle vara rädd för att taga det; plåga mig ej mera nu, svarade hon och det var förfärande huru svag hennes röst åter hade blifvit. Du vet hvad doktorerna säga, Edwin. Blott inflammationen — eller hvad det är — i min hals går bort, så får jag äta hvar timme om jag vill. Kanske får jag börja redan i morgon. Om de få råda, skola de hålla dig vid en så sträng diet att — att vi få gifva dig en