Aftonbladet – 14 februari 1870, sida 2

och fråga hvart du ämnar dig, så säger du bara att du är ute och promenerar. Förstår du mig riktigt? Jan Göm brefvet så att ingen ser det och gif det åt ingen annan än mr Gregg. Bäg honom att jag hoppas han förstår det och att jag är allt för sjuk att kunna skrifva utförligare. Ingen såg att jag begaf mig på väg, och jag gick med raska steg framåt byn Hallam med hufvudet fullt af funderingar huru jag i nödens stund skulle reda mig. Tänk om mr Barley mötte mig och frågade hvart jag skulle gå! Jag visste att jag ganska klent förstod konsten att förställa mig. Af naturen uppriktig, hade jag dessutom af min mor alltid fått lära att älska sanning och ärlighet. I brist på ett annat gömställe, hade jag stoppat brefvet innanför min ena handske — om han skulle fatta min ena hand och märka brefvet!— Om den herrn, till hvilken jag blifvit skickad, icke var hemma, huru skulle jag då göra? Taga hem brefvet igen, eller lemna qvar det? Så ledsamt att jag icke frågade Selina derom. God dag, min lilla flicka, hvart ämnar du dig? Det var kyrkoherden, som vid en -krökning af vägen oförmodadt stod midt framför mig och yttrade-dessa ord. Jag kände mig rodna djupt då jag svarade: Jag är ute och promenerar, sir. Men, barn, du har begifvit dig väl långt ifrån hemmet. Du är nära intill Hallam. Moster Selina vet att jag gått så långt, sir,, yttrade jag, darrande af fruktan att han skulle uppehålla mig eller befalla mig att följa honom tillbaka. Ja så, ja sår, svarade han fryntligt, Huru ter det med hennb i dag?b