Aftonbladet – 12 februari 1870, sida 4

BLANDADE ÄMNEN. Rekrytbesigtning. På tal härom berättar Wenersborgs Tidnings brefskrifvare Kurre följande anekdot, rörande litteratören, medicine doktorn och provincialläkaren i Kopparberszs län hr Bergman — broder till den bekante öfverste Schinkel Bergman. Nämnde doktor egde erkänd stilistisk förmåga jemte mycken humor, men var för sin frisinthet en nagel i ögat på vederbörande. En dag erhöll han från landshöfdingeembetet i Falun order att besigtiga liket efter en drunknad. Sedan B. vändt liket på alla sidor, ingaf han rapport om att han icke funnit tecken till lif hos den drunknade. Han erhöll då befallning att verkställa obduktion å den döda kroppen med förständigande att hädanefter anse besigtning liktydig med obduktion. Några månader derefter emottog B. order från samma myndighet med befallning att verkställa besigtning å 200 beväringsynglingar, som skulle deltaga i årets vapenöfningar. Doktor B. tog först afskrift af denna order, bifogade dervid landshöfdingeembetets befallning för honom att obducera den drunknade samt lät detta åtföljas at en inlaga, hvari han förklarade, att då kon. befh:de i Stora Kopparbergs län uti bifogad skrifvelse förständigat honom att alltid anse besigtning liktydig med obduktion, honom således ålåge aty sprätta upp 200 friska, lefvande ynglingar, hvaröfver han i mensklighetens namn måste protestera. För denna skrifvelse ådrog sig B. 6 månaders suspension, men erhöll tillika befallning att inställa sig hos sundhetskollegii preses i hufvudstaden. Uppkommen till Stockholm blef han af kollegiia mycket väl emottagen. Men, min äste Bergman — yttrade denne — hvarför skall ni genom edra trakasserier förskaffa kollegium tockna bekymmer? Det är icke möjligt för oss att nu kunna anskaffa någon vikarie eller månne ni sjelf har att föreslå någon? Med en djup bugning och under fuilt allvar svarade Bergman: Herr arkiater! sannerligen jag heller vet någon, om ej kongl. kollegium skulle på försök vilja lemna mig förtroendet. Så otroligt det låter, erhöll B. andra dagen förordnande att tills vidare sköta provincialläkarebefattningen i Stora Kopparbergs län. — Städadt språk.. Som ett exempel på tonen i vissa amerikanska tidningar anföra vi följande mustiga utdrag ur en notis, hvari Sydstatsbladet Memphis Avalanche omförmäler ex-krigsministern Stantons död: En ond man har blifvit kallad till att aflägga sin sista räkenskap. I går var det stor glädje i helvetet: Edvin M. Stanton höll då sitt intåg der. Sedan den dag då Adam och Eva anlade fikonalöfsdrägten har det varit många stora församlingar i helvetet, men den kavalkad, som i går drog ut derifrån för att möta Edvin M. Stanton, har nog varit den största som någonsin der förekommit — — Stanton hade sin vällust i att förorsaka sina medmenniskor de mest raffinerade qval; Tiberii grymhet var intet emot hans; han mördade och härjade ända tills han i sin ondska lät hänga en oskyldig qvinna (fru Suratt, som af en krigsrätt dömdes till döden såsom medbrottslig i Lincolns mord). Då jog Gud honom med pestilentia och från den dagen framlefde han ett uselt lif, med bruten helsa, utan tro på Gud och föraktad af alla hederliga menniskor. — — — Han var snål efter embeten; en president, likaså gemen och ondskefull som han sjelf, utnämnde han till landets förste domare. Då utstötte djefvulen ett vildt demoniskt skratt; men Gud, som icke ville att rättfärdigheten skulle ytterligare trampas under fötterna, slog skurken, så att han dog. Och det är öfver en statsman, som en tidning uttalar sig på detta delikata sätt. — De tyska lustspels-diktarnes senior, d:r Carl Töpfer, hade den 29 sistl. Januari den glädjen att se sin efter Goethe bearbetade och af honom fördelaktigt vitsordade familjemålning Hermann och Dorothea, fira sitt 50-åriga ECE på Thaliateatern i Hamburg. Töpfer föddes 1792 uti Berlin, var i yngre åren skådespelare och har sedan 1822 lefvat såsom skriftställare i Hamburg. Han, som för den tyska scenen författat så många ännu gerna sedda lustspel, t. ex. Rosenmiller Finkex, Lifvets bästa ton, Enfalden från landet m. fl. är utesluten från förmånen af tantieme, emedan hans stycken äro äldre än den lag, som tillerkänner författarne ett visst honorarium för oftare uppförande af deras stycken. Blott Rosenmiller T Finke, har i Berlin på senare tiden räknats in bland tantieme-styckena. Den ofvannämda jubelrepresentationen var en benefice för den 77årige författaren.