Aftonbladet – 12 februari 1870, sida 2

sets pigor kom äfven och höll oss sällskap. Natten förgick. Följande morgon — det var en söndag, var mrs Parler sjuk. Af Jemimas prat under det hon klädde mig, kunde jag förstå att Edwin Barley, jemte sin bror och några andra herrar varit ute nästan hela natten och spanat efter Georg Heneage. Först mot morgonen kommo de hem och mr Edwin ville då icke gå in till sin hustru för att ej störa henne. Så snart jag var klädd, skyndade jag in till henne. Hop låg till sängs och dä hon talade med mig ,var heones röst sig icke lik. Ar du sjuk, Selina? Hvarför talar du så hest ?n Jag är mycket sjuk, Anna; jag har ondt i halsen eller i bröstet — jag vet knappt hvilketdera; kanske båda delarne. Gå dit ned och bed miss Delves komma upp. Jag har redan sagt, att jag var ett fantasirikt, snart uppskrämdt och lättrördt barn. Medan jag skyndade att hörsamma tillsägelsen, sväfvade ett enda minne för mina tankar: Duffs förebådande ord om sin unga matmor: Det är nog till att ge henne döden. Om hon nu verkligen ådragit sig döden? Det första föremål, som träffade mina blickar då jag kom ned, var en hög och bred skärm, tvärs öfver förstugan, och som alldeles stängde för en del deraf. Jag kände mig gripen af fasa vid dess anblick. Sara kom i detsamma från matsalen med en damborste i handen; det var ännu tidigt på morgonen. Jag höll henne fast vid klädningen. Sara, hvad är der bakom? Detsamima som i går qväll, miss., svarade hon. Ingenting får iöras innan Coronero varit här. Ha de tagit mr Heneage? , Inte som jag vet. En af polisen var inne