Aftonbladet – 12 februari 1870, sida 2

Medan juryn var samlad, hade jag stannat inne hos Selina; hon var orolig, vände sig ständigt i bädden och bad mig lyssna efter hur det gick. Jag kunde likväl icke höra någontiog, ehuru jag ofta gick ned i trappan för att försöka skaffa henne underrättelser. : Hvad var det för buller, Anna? frågade hon senare på aftonen. De tillsade från salen att Jjusen i kroRn skulle tändas. John gick in och gjorde let. Ar det mörkt, Anna? vInte mörkt; det håller på att bli skymning. Mörkt föreföll det visserligen i sjukrum— met; de tunga, högröda sidengardinerna voro bopdragna framför det stora, utbyggda fön—stret och likaså omkring sängen; man kunde nätt och jemt skönja konturerna af alla föremål. Jag gick fram till bädden och såg på Selina; hon låg med hufvudet tungt nedtryckt emot örngottet; att hon var illa sjuk kunde jag förstå deraf att en ny läkare på morgonen hade kommit med doktor Lowe. Nu tror jag visst att det är slut, sade hon då sorlet af röster hördes från nedra vånviogen. Kära Anna, gå och se efter. Jag stannade halfvägsi den mörka trappan. Ingen hade tänkt på att tända förstugulampan. Det var som hon trodde, en skara mörka figurer kommo under samtal ut från salen och fortsatte långsamt vägen genom pörten. Oförmodadt fick jag se mrs Edwin Barley komma framåt trappan till öfra våningen. Han går säkert in i biblioteket, tänkte jag och skyndade mig upp igen för att slippa möta honom. Till min barnsliga fruktan och lantipati emot mr Bärley, hade alltsedan lördagen en ny rädsla sällat sig — jag kuude ej göra mig qvitt den föreställningen att han