Aftonbladet – 10 februari 1870, sida 2

— Föreläsning. I går afton föreläste doktor C. von Friesen i vetenskapsakaderhiens hörsal om Horatius och Kellgren, skildring från tvenne Augustiska tidehvarf, det ena från den romerska litteraturens stolthetsperiod, det andra från vår egen. Horatius framstod såsom ett uttryck af den tidens anda, och iogen har såsom han skildrat det yppiga och njutningslystna tidehvarfvet. Föreläsaren skildrade Horatii beundransvärda förmåga att anslå sin samtids känslor, hans ovanliga makt öfver formen, ökad med den snillets gudagnista, som endast kan tänkas, ej beskrifvas. I sina oden om vinet har Horatius visat sig vara anhängare af epikurismen, men äfven på detta område af sitt skaldskap talade hos honom den fina känslan, han framställde aldrig den rödbrusige Silenus, utan en yrande löfbeprydd Bacchus. Talaren berörde derefter Horatii skaldskap i öfrigt; huru han, då han besjöng kärleken, i likhet med Kellgren hos oss skulle kunna kallas behagens skald. Den af Horatius besjungna Lydias namn har förblifvit odödligt om ock Kellgren, efter att ha besjungit sin Lydia, öppet förklarat att denna ömma, englarena, sköna Lydia finns ej till I dessa oder till kärleken låter Horatius förstå att han betraktar njutningen endast såsom en hvila efter mödan, ej såsom en lifsuppgift. Men denna njutningens måtta började småningom antaga karakteren af öfverdrift och denna missriktning blef ett ämne till smärta för Horatius, hvilket framalstrade hans lärodikter, i hvilka måttligheten är den gyllene vishetsregel, han under ådagaläggande af den varmaste patriotism oaflåtligen söker inplanta. Föreläsaren skildrade derefter hans tillfällighetsdikter, hans satirer och bref, förklarande i afseende å de förra orsaken till det lofpris, han i desamma egnat kejsar Augustus, hafva varit att han betraktade Augustus såsom det romerska väldets återställare och sitt fäderneslands räddare. D3 senare utmärkte sig ej endast genom att med den skarpaste gissel bestraffa den tidens lyten, utan äfven att på ett lefvande sätt skildra desamma. Med Gustaf den IlI:e inträdde det Augustiska tidehvarfvet i norden, och dessa båda tidehvarf hade mycket gemensamt. Konungen, sjelf skald, samlade de yppersta bland skalder omkring sig, och bland dessa stod främst Kellgren med de: anborna skaldedragen och den klara blicken — Sveriges Horatius. Gustaf III var den svenske fAugustus och förenade i sin person både Augustus och Meecenas. Augustus gynnade, Mecenas älskade, men Gustaf förstod sin skald. Man har beskyllt Kellgren att hafva varit en slaf af den franska smakriktningen, men vida mer än Voltaire hade Horatius varit Kellgrens läromästare och hans skaldskap liknade också alltigenom Horatii, hvars flere sånger han också klädt i svensk drägt. Såsom lyriker, såsom dramatiker var Kellgren sjelfständig, men framför allt såsom satiriker, Äfven Kellgren gaf i sina sånger mången träffande bild af tidehvarfvets njutningslystnad, men alltid med samma måtta och sorglöshet, som man funnit hos hans romerske förebild. Hvad som ojort Kellgren till en heros bland svenska skalder är hans mästerliga arbete Den nya skapelsen. Såsom skalder arbetade Kellgren och Gustaf III tillsammans, och förhållandet blef derigenom dem emellan omedelbarare än förhållandet var mellan Horatius och Augustus, I sina satirer är Kellgren olik Horatius deruti, att han höll sig till allmänna örhållanden och endast undantagsvis för en sång riktade sin gissel mot en person, nemigen mot baronen, kammarherren och kap.enen Armfelt, som lät påskina att ban var örfattare af Hallmans Tillfället gör tjufren.. Af detta Kellgrens stycke uppläste ————AAAAALrre— AA 0