Aftonbladet – 9 februari 1870, sida 2

Han ;skall-inte-bli ond öfver en sådan helt naturlig rädsla hos ett barn, svarade mi Martin och strök sakta mitt hår. Men jag skall ej säga. det till honom. Villda komma till din moster, mrs Barley? Ja, jag tackar, sir. Men hvar är mrs. Barley? återtog han medan han ledde mig fram till trapan. Ja, det kan jag också just undra, inföll Charlotte Delves, som blef synlig vid dörren till matsalen. För. en minut sedan satt. hon ännu här. Jag gick blott på några ögonblick in i salen och och då jag hu kommer tillbaka är hon borta! Förmodligen har hon gått upp i sina rum, miss Delves. Troligtvis har hon det, ljöd hennes svar, men en föreställning grep mig att det måste varit mrs Barley, som jag hade sett gå ut genom förstuporten. Så var det ock. Hon söktes uppe i sin våning, men var icke der, i nedra våningen men allt förgäfves. Hvart hade hon gått? Hvad var hennes ärende? En af de täta, iskalla dimmor, som höra hösten till, fyllde laften med regnlik fuktighet; Selina hade icke schal, icke hatt, blott sin svarta låghalsade sidenklädning med korta ärmar. Följde hon sin man för att söka Georg Heneage? Den mörka ekdörren, som ledde initjenstfolkets. våning, öppnades och Jemima stack ut sitt hufvud. a skyndade dit och fattade tag i hennes kläder: — oAck, -Jemima, låt mig få vara hos dig! Hör! hviskade hon och slog armen kring mitt lif. ,Nu komma hästar i galopp upp på gården. Det var två polismän till häst. Sedan en stullkaekt mottagit hästarne, hörde vi deras