Aftonbladet – 9 februari 1870, sida 2

med andrasp, tillrättavisade henne missDelDerefter gick hon åter. Jemima skickade efter. henne en hånfull. blick. och slog temligen hårdt igen dörren. Hon skulle nog gerna svära på att mr Heneage gjort det, ty hon har aldrig; tålt honom. Men jag är så säker på att det ej var haii — såvida inte skottet brann af utAf våda.n j En hel timme stannade vi i köket. Husets vanliga tjenare voro bortskickade, somliga hit,-andra dit och ingenting annatän kokerskans fortfarande klagan öfver de törstörda anrättningarne gjorde något afbrott i vår enformiga väntan. HFfter denna timmes slut, tänkte jag att Selina väl måste. vara. återkommen, : och bad Jemima följa mig upp till henne. Då: vi passerade förstugan, stod .der en polisman: dörren till matsalen var uppe och derinne sutto Charlotte Delves och pre sten, men mrs: Barley var ingenstädes tillinnandes: och vi-återvände till köket... Jag började gråta; fattad af en gruflig ångest att on: aldrig skulle återkomma och jag nödgas stännå ensam hos mr Edwin Barley.:. Kom och sätt sig här, barn, sade kokerskan med en skymt af moderlig ömhet-och satte fram:en stol -åt mig nära eldstaden. Det kan väl inte annat än skrämma henne, stackars liten, så främmande som hon här är, att en sädan händelse skulle inträffa. Hvar i. all verlden kan nådig frun vara? sade Jemima halfhögt till. henne medan jag drog. stolen mera-åt. sidan, satte mig. ned och lutade mitt hufvud mot väggen. Bäst det var ringde miss Delves. Tjenstfolket. sade sig alltid känna-igen hennes ringning — en häftig och tvär ryckning på klocksträngen. -.Jemima, skyndade, att hörsamma källvisen; hön skulle. bära upp, varmt. vat