Aftonbladet – 9 februari 1870, sida 2

såbelbaljor slamra emot stenträppan; deöppnade porten och stego in. Jag tycker inte om deras fysionomier, hviskade Jemima. Låt oss gå. a Hon tog mig med sig in i köket. Sara, Märy och kökerskan voro der, den sistnämnda, en högväxt fyllig: ma med röda kinder och svarta ögon. Hon var synbart bekyms rad öfver middagen... Se barax, sade hon till: Jemima och tittade-oroligt i sina pannor och kastruller, alltsammans blir rakt förderfvadt. Hvem kan veta om middagen skall serveras om en eller två timmar? Jag skulle tro att de inte vilja ha den alls, svarade Jemima; det der skådespelet ute. i förstugan är så godt som; en middag för dem, tänker jag! Ma är polisen här. Usch! det är just fasligt! återtog kokerskan. Jag var också med och-skulle titta, och Gud nåde mig, i .samma stund glömde jag allt annat! Flundrorna som redan voro på elden, sutto fastbrända vid stekpannan då jag kom igen ja, nu är ingen ättnan råd än att draga skinnet af dem-ochlägga dem i jen vinsås. Se så, hvem kommer nu? Det var miss Delves. Kokerskan meddelade henne sina bekymmer om middagen. Den blir inte ätbar, ska jag säga, miss, om det dröjer mycket längre. Några af rätterna äro kallnade, andra alldeles borttorkade. Det kan ej hjelpas; du får lof att ställa till så godt du kan, svarade miss Delves. En ryslig olycka har händt, men naturligtvis skall middagen-ändå förr eller senare serVveras. L Miss Delves,.är det. sanning hvad som säs es — att det-var. mr: Heneage som sköt honom?a frågade Sara. ; Kanske vore. det bäst om du skötte dina egna anpeläggobtter Och inte befattade dig