Aftonbladet – 9 februari 1870, sida 1

manträde skulle besvara det af grefve A. Posse framställda, af oss i måndagsbladet omförmälda spörsmål. . Hr finansministern inlade i de skäl han anförde en temligen uddig tillrättavisning åt grefve Posse, för det denne icke hade på förhand underrättat honom om att han ämnade framställa sitt spörsmål, en grannlagenhet, sade han, som han ej hade någon rätt att påyrka, men som tillförene blifvit iakttagen då interpellationer ifrågakommit och hvilken skulle beredt honom tillfälle att åhöra de motiver, med hvilka grefven beledsagade spörsmålet, och i hvilka det hufvudsakliga af detsamma innefattas. Något annat märkligt har ej förekommit i andra kammaren, utan är det vid den första som i dag intresset koncentrerat sig. Der uppstod till en början en rätt liflig debatt Mt remissen af den kongl. propositionen om förhöjd -bränvinsskatt och bränvinstull. Den öppnades af grefve af Ugglas, som förklarade sig, i motsats till de talare, som hade vid remissen af statsverkspropositionen yttrat obenägenhet mot bränvinsskattens förhöjning, tvärtom anse, att då det var nödvändigt bereda ökad beskattning, ingenting funnes, hvarpå det ärjlämpligare att lägga den än på bränvinet.j Man fullföljde dermed grundtanken i den nya bränvinslagstiftningen, som var att hämma superiet. Men talaren befarade att den ökade skatten skulle så öka de svårigheter, med hvilka bränvinsbrännarne redan nu kämpade med afseende å förslaget, att någon ökad inkomst ej skulle af skatteförhöjniugen vinnas, om man ej lyckades utfinna något sätt att min ska dessa svårigheter, t. ex. genom att lemna kredit på tillverkningsafgiften, hvilket icke borde vara förbundet med större svårigheter än den med afseende å tullafgifterna beviljade nederlagsrätten. Han lade derföre be-. villningsutskottet på hjertat att utfinna något sådant sätt. Alla öfrige talalare, som yttrade sig i ämnet, utom naturligtvis hr finansministern, yttrade sig åter emot den föreslagna skatteförhöjningen. Så frih. Sprengtporten, hr Hasselrot, frih. A. C. Raab, hr Tornerhjelm, hr Brun och hr de Marg. Alla voro at den åsigt, att skatteförhöi. ningen icke skulle komma att bereda staten den påräknade högre inkomsten, och fram höllo den motsägelse, som förefanns i grefve af Ugglas argumentation, då han på samma gång ville genom skatten hämma superiet och öka statsinkomsterna. Man varnade äfven för den ökade frestelse till smuggling och lönbränning, som genom skatteförhöjningen skulle uppstå. Märklig var isynnerhet hr Bruns uppgift om den i hans ort (Hellsings land) sig alltmera utbredande lönbränningen och de våldsamheter mot kronobetjeni:agen, som blefvo en följd af dennes försök att beifra dessa lagöfverträdelser. Ursakea låge naturligtvis i frestelsen att göra sig till godo den höga skatten, och blefve denna nu ytterligare höjd, så skulle äfven frestelsen ytterligare ökas. Frih. Raab kritiserade särskildt grefve af Ugglas förslag om meddelandet af kredit på tillverkningsafgiften, omförmälande att man tillförene förgäfves bemödat sig att utfinna något lämpligt sätt att lösa detta problem, som vida skilde sig från den några få orter i riket meddelade, under talrika embetsmäns kontrall utöfvade nederlagsrätten. Grefve af Ugglas sökte bemöta essa invändningar genom att anföra att han ville förneka bemödändet att hämma Superiet och höja statsinkomsten genom att hålla tillverkningen nere vid den punkt der den nu befunne sig, men det oaktadt af densamma vinna en högre statsinkomst än den nulemsnar, Lönbränningen, menade han, var cn naturlig följd af öfvergången från ett system då tillverkningen var helt och hållet fri, och han ansåg den nu vara i aftagande. Äfven hr finansministern uppträdde för att förnya sin. förklaring. att, under förutsättning att en skatteförhöjning vore nödvändig, — hvilket han fortfarande ansåg, då han ej funnit de framställda förslagen att undgå den. vara tillförlitliga — och att om man hade valet at lägga förhöjningen på t, ex. kaffetullen eller på bränvinet, så vore bränvinet att. föredraga. Att 1867 års förhöjning icke medfört ökad inkomst tillskref ban de två svåra åren som då följde, —Åberopade för öfrigt Finlands exempel, der afgiften vore en mark — 72 öre), förutom den auktionssumma ör hvilken tillverkningsrätten inropades. . Hedan denna debatt blifvit afg utad och bränvinspropositionen öfverlemnad till beyitlningsutskottet, uppträdde grefve Henning Hamilton med en interpellation till sjöministero rörande monitorerna. Grefven inledde sin skriftligen affattade framställning med några ord, i hvilka han sade, att vi väl kunde förtjena förebråelsen att på sista tiden ej hafva såsom vi bordt vårdat ss öm vårt sjöförsvar, men att vid denna riksdag tyckts visa sig början till en förändring till det bättre. Det vore derföre angeläget, att våra åtgärder blefve rättvist bedömda utom landet och att man der måtte inse att vi vårda oss om vårt försvar. ..Då grefven derefter öfvergick till sjelfva framställningen; af hvilken han förmälde sig redan hafva till sjöministern aflemnat en afskrift (hafvande grefva Hamilton sålunda iakttagit den grannlagenhets, som . grefve. Posse fick förebråelse att hafva åsidosatt), så befanns det att densamma Yay föranledd af den. Skrifvelse från kapten John Ericsson, som den 22 Januari stod att läsa i Aftonbladet, och det svar derpå af kapten Carlsund, som var infördt i vårt fredagsblad. -Grefven citerade det yttrande af John Ericsson, hvari han säger sig besvara frågan, hvarföre han ej afräder oss att begagna tunna plåtar i våra monitortorn, dermed, att svenskarne väl förstå de solida plåtarnes företräde, men att de ännu icke kunna förfärdiga sådana, och derför nöja sig med provisionella torn, samt sammanställde detta Neat med kapten, Öarlsunds förklaring, dels att Motala redan 1803 tillverkat 4!!4:6 tums plåtar och för längesedan kunnat tillverka sådana ? till och med öfver 9 tums tjocklek, dels att våra monitorer blifvit byggda helt och kället efter Ericssons ritniagar och föreskrifter, Han anmärkte härefter, att om vi kännt att tornen VOrOo HrovislAnalla cså hada Ia oo vh