Aftonbladet – 8 februari 1870, sida 2

Philip King hade redan gått förut, säger ni? afbröt honom doktorn. Ja. Jag hade hunnit nära igenom skogen, då jag hörde ett sakta prasslande inärheten och i nästa ögonblick ljöd ett böss-skott. Ett högt rop — ett menskligt jämmerskri, Lowe — höjdes åt motsatt håll; jag banade mig väg ditåt och fick se Philip King falla till marken. Jag skyndade fram till hans hjelp och frågade hvem som hade skjutit honom. George Heneage, svarade han. King hade sett honom höja sin bössa, lägga an på honom och skjuta. Nedhukad på mattan och darrande af fasa fick jag likväl en ingifvelse att högt ropa, att mr Barley ej sade fulla sanvingen. Allt hvad Philip King innan sin död yttrade var att han såg Georg Heneage, att han hade sett honom stå derborta,. Men min fruktan var mäktigare än maningen att förkunna sanningen och jag förblef stum. Huru skulle jag vågat motsäga mr Edwin Barley? Det måste ha varit ett vådaskott, sade läkaren. Heneage ämnade troligtvis skjuta en fågel. Det är intet tvifvel om att det icke var uppsåtligt mord! svarade mr Barley. Min myndling sade till mig detsamma före sin död. Det var hans egna ord. Liksom ni, yttrade jag ett tvifvel derom. Det var Heneagex, sade han; ni kan lita på en döendes ord! — En förderfvad karl! En skurk! tillade mr Barley med mycken häftighet. Hade det blott dröjt ett par dagar längre, skulle jag kört honom på porten; dertill afvaktade jag endast en lämplig förevändning.n Om han är så dålig, hvarlör bjöd ni honom en hit? frågade läkaren. Emedan jag först nyligen kvmmit under fond med hans skurkaktighet. Denna stackars ypgling,, tillade han uch pukade på den