I 5SLOI OULUNe I IMUISVNU UTadar SVUUCIHUWAAMIUNUCL en sorgefest. KECSEEEROSESENER RS era Finland har åter tagit ett vigtigt steg framåt på utvecklingens bana. Genom nu utfärdade nya kyrkolag och i sammanhang dermed gjorda lagförändringar har Finland icke blott nått samma ståndpunkt, hvarpå vi befinna oss i Ifråga om religionsfrihet, utan äfven i sjelfva I verket något derutöfver. Det återstår att se, huruvida vår riksdag genom att antaga Ide hvilande grundlagsändringsförslag, som innebära en utvidgning af främmande trosbeIkännares medborgerliga och politiska rättigI heter, vill låta oss i någon mån behålla förI steget framför vårt gamla brödraland eller lom det skall bli nästkommande finska landtdag förbehållet att i detta hänseende visa oss vägen. Helsingfors Dagblad meddelar i detta ämne följande: Ett vigtigt framsteg i vår politiska och sociala utveckling — ja, med hänsyn till individens frihet kanske det mest vigtiga, som hos oss blifvit uttaget sedan vårt konstitutionella lifs pånyttfödelse, är den i dessa da. gar skedda promulgationen af den nya kyrko. lagen för vårt lands evangelisk-lutherska kyrka med de i inledningen till densamma ingående bestämningarne. Det är med afsigt vi särskildt framhålla just denna inledning; ty det är dess innehåll, som i väsendtlig mån ger åt den skedda lagstiftningsåtgärden dess betydelse af ett fram-åtskridande i medborgerlig frihet. Genom den har den nya Nrrkolagens införande blifvit ett steg framåt till religionsoch samvetsfrihet. Utan densamma hade den utgjort endast en förbättring, om också ingalunda en ovigtig förbättring i den hos oss bestående evangelisk-lutherska kyrkans inre institutioner. Religionsoch kyrko-förhållandena i ett land ha nemligen tvenne sidor. Den era är den lagliga ställning inom och till staten, den ena eller andra kyrkan och religionen innehar; den andra är kyrkans eller kyrkornas inre organisation och bekännelser. Den förra beror väsendtligen på den större eller mindre grad af frihet, statens lagar lemna medborgarne att bekänna eller icke bekänna en religion samt att tillhöra eller icke tillhöra en bestämd kyrka. Den senare åter beror af speciela lagar, som äro giltiga endast för de af statens medborgare, som äro medlemmar af den kyrka, hvars institutiouer dessa lagar fastställa. Och en sådan speciel lag är den nu ifrågavarande kyrkolagen. Den är en lag endast för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland samt fastställer som sådan endast denna kyrkas inre förhållanden. Men om dess ställning inom vårt samhälle, om medborgares skyldighet eller icke att tillhöra densamma 0. 8. V., derom innehåller den icke något och kan enligt dess beskaffenhet icke heller göra det. Skulle denna nya kyrkolag derföre blifvit införd ensamt utan några åtföljande ändringar i våra allmänna lagbestämningar om medborgarnes religionsförhållanden, så skulle den visserligen inneburit åtskillig förbättring i våra kyrkliga anordningar. Men det religionsoch samvetstvång, som hittills varit rådande i vårt samhällsskick och tvingat hvarje medborgare, som velat åtnjuta sina fulla rättighejer i öfrigt, att tillhöra den organiserade statskyrkan, skulle fortfarande egt bestånd, och vi skulle icke kommit ett steg längre i den första af alla menskliga individuela friheter, friheten att utan yttre tvång och påtryckning hysa och uttala sin religiösa öfvertygelse. Detta har dock lyckligtvis icke skett. Och sjelfva den nu ifrågavarande lagens anda var sådan, att detta icke gerna kunde ske. Ty hvarje kyrkas organisation och institutioner måste i väsendtlig mån vara beroende af och stå i öfverensstämmelse med den ställning den intager inom staten. Är denna kyrka en obligatorisk kyrka, hvilken ingen medborgare kan undandraga sig att tillhöra, så måste den nödvändigt vara latitudinarisk till sin konfession och öfverseende till sin disciplin. Står det åter frilt för hvar och en af dess medlemmar att träda ut ur densamma, utan att derföre tillika blifva utstött ur samhället, så kan den utan olägenhet vara både strängare i sin konfession och allvarligare i sin tukt. Och att ställa den evangeliska kyrkan på en sjeltständigare ståndpunkt i detta hänseende är utan tvifvel den tendens, som genomgår den nu ifrågavarande kyrkolagen. Dess anda fordrar derföre, att det hittills bestående tvånget att tillhöra henne, på samma gång med den nya lagens antagande, skulle åtminstone i någon mån minskas, likasom äfven religionsfrihets införande ifrån första början varit den förutsättning, hvarunder förslaget till densamma utarbetades. Då ständerna derföre vid senaste landtdag biföllo till den nya lagen, vidfogade de dertill en inledning, som upphäfver äldre påbud och tillika återkallade äfven de vigtigaste af de påbud i allmänna lagen, som lagt hinder för religionsfriheten. Och detta är hvad som gör den nämnda inledningen så vigtig samt ger den nya lagens promulgation en så stor betydelse. Ibland de ifrågavarande återkallade lagstadgandena förekomma nemligen, förutom 1686 års kyrkolag med dess mot religionsfriheten fiendtliga bestämningar, 3:dje och, 4:de 3 1 Kap. M. B. samt 4:de 7 kap. A.B, hvilka påbjuda straff och ansvar för affall från den rena evangeliska läran. Numera — d. v. s. från den 1 Juli detta år, då förordningen träder i kraft och verkan — står det sålunda hvarje finsk medborgare fritt att, utan någon straffpåföljd, och utan förlust af medborgerliga rättigheter, om han så vill, utträda ur den evangelisk-Jutherska kyrkans gemenskap samt efter egen fri öfvertygelse ordna sina religiösa angelägenheter, antingen han vill öfvergå till annan kyrka eller föredraga att alldelesicke tillhöra någon yrka. En fullständig religionsfrihet är dermed visserligen ännu icke vunnen. Ty ännu qvarstår regeringsformens stadgande att alla emI betsmän skola bekänna sig till den rena evangeliska läran. ) Vidare kan en medborgare, som ej tillhör någon kyrka, icke ingå XY (Clanam en förordning af den 16 Ano. 1827 är