LIUNDBUCLCI UA. OEKOE TO NREVSEREESn Allmän medborgerlig krigsbildning. (Ur Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift) Uti sitt anförande till statsrådsprotckollet den 31 Dec. 1868 angående landtförsvarets organisation yttrar chefen för landtförsvarsdepartementet: att den källa, hvarur våra ökade försvarskrafter skola hemtas, är beväringsinrättningen. Denna inrättning, grundlagd under en tid af inre vanmakt och yttre 0ro, är efter mera än ett halft århundrades förlopp alltför outbildad, för att motsvara sin bestämmelse. Det är dock på denna institution och dess utbildande, som bevarandet af vår sjelfständighet i hufvadsaklig mån måste hvila. En klar och lefvande insigt härom måste nationen tillegna sig. Icke med likgiltighet eller obenägenhet, utan med tillitsfullt förtroende och fosterländsk hängifvenhet, måste denna allas värnepligt af folket omfattas och sä omhuldas, att den, såsom en medborgerlig rätt, växer in i folkmedvetandet. Men för att detta skall kunna ske, måste den vara grundad på rättvisa och jemnlikhet inför lagen, sålunda, såvidt sådant är med förhållandena förenligt, drabba alla medborgare lika. Allmän värnepligt, utsträckt till alla vapenföra män, är ock onekligen den källa, ur hvilken våra försvarskrafter hutvudsakligen skola hemtas och sålunda äfven den verkliga grunden för vårt försvar. Tillämpad utan rätt för någon till friköp eller lega, gitver den landet en outtömlig tillgång på försvarare och tillförsäkrar äfven krigshären de intelligenta krafter, landet eger och som nu mera än någonsin äro nödvändiga för densamma. Icke behöfves det heller något bevis för, att, då landet är i fara, alla krafter måste anlitas tör att afvända den, emedan detta är det enda och det oeftergifliga vilkoret för det fortfarande beståndet af vårt samhällsskick, sådant vi sjelfva med vårt blod och vårt arbete under århundraden tilldanat det, och sådant vi derför älska det, stödt på de båda säkra grundvalarne utaf lag och frihet. Det finnes sannerligen ej, då striden gäller tosterlandets ära och frihetens bestånd, någon medlem af samhället, som har rätt att undandraga sig det personliga deltagandet i denna strid, om han eger kraft nog att inträda uti krigshärens led. Hururiktigt dettaäfven uppfattades afrikets 1812 församlade ständer, synes af deras skrifvelse den 23 samma år angående allmänna beväringsmanskapet, uti hvilken de förklara sin åsigt vara, att hvar och en sjelf bör fullgöra sin värnepligt, emedan den sanna kärleken till fäderneslandet, då den lifligt brinner i ynglingens bröst, måste gifva skyldigheten ett högt värde att för fäderneslandets skull gå i striden, emedan mod och nationalanda säkrare födas i ynglingens bjerta, om denna skyldighet föreskrifves såsom ovilkorlig; emedan ordning, sedighet och disciplin svårare bland de legde underhållas; och emedan 1) R. St. både utaf grundsats och utaf förutseende af en nyttig verkan för framtiden på svenska nationalkarakteren trott sig se det rätta deruti, att hvar och en yngling inom den utsatta åldern förpligtas att sjelf utgå. Det var egentligen vid be traktande af sakens nyhet, då erfarenheten lärt, att allt sant och godt af en stor och kraftig ioflytelse endast småningom i verlden sprides och stadgas, och då, vid ett öfverhängande behof, R. St. trott sig böra aflägsna allt, som, må vara af fördom eller mindre tydliga begrepp om sakens förhållande, kunde vara af menligt inflytande på dess antagande, som R. St. då ansågo sig böra medgifva, att legning må varda tilllåten, intilldess det allmänna tänkesättet, ledt af erfarenheten, säkrast afgjorde hvad i detta afseende borde stadgas. Sedan allmän bildning, så i högre som lägre samhällsklasser, numera förmildrat :sederna, höjt soldatens värde såsom menniska och låtit råheten hos befälet försvinna, tro vi fullt och fast, att erfarenheten fällt sin dom, och att hvarje medborgares skyldighet att personligen försvara fosterlandet numera endast bör anses såsom en af hans yppersta rättigheter. Men det sista hindret för den allmänna värnepligtens fullständiga genomförande har ej heller blifvit undanröjdt förrän på den senaste tiden, i det prygelstraffet för alltid blifvit afskaffadt; ty med detta straffs qvarstående var en vidare utbildning af den allmänna värnepligten oförenlig. Vi anse sålunda frågan om allmän värne pligts fullständiga genomförande icke kunna falla, utan tvärtom vara af den beskaffenhet, att den numera när som helst icke allenast kan utan äfven bör afgöras. Men denna tillförsigt hafva vi nedskrifvit: allmän medborgerlig krigsbildning såsom benämning på denna uppsats, emedan först, då friköp och lega upphöra, samt då hvarje vapenför man sålunda inom vissa åldersklas