Aftonbladet – 7 februari 1870, sida 2

Jag förlorade ej sansen, men greps af en fasa, djupare kanske än något barn vid min ålder förut erfarit. Det första jag såg var mr Edwin Barley, som kom fram till oss med sin bössa på axeln, icke alldeles från eamma håll derifrån skottet hade ljudit, men ganska nära deråt. Jag hade nyss trott att Georg Heneage måste varit gerningsmannen, men nu väcktes en helt ny föreställning hos mig, icke mindre förfärande. — Kunde det hafva varit mr Edwin Barley? Philip, hur är det, frågade han, då han kom fram. Har någon skjutit på dig? Georg Heneage, ljöd det matta svaret. Jag såg honom. Der stod han., Snarare genom en rörelse på ögonen än med en åtbörd af den maktlösa handen visade Philip King åt höger, och mr Barley blickade uppmärksamt ditåt, i det han satte ifrån sig bössan mot ett träd. Der var intet att se. Är du säker derpå, Philip? ; Ni kan lita på en döendes ord. Jag såg honom. Han sade intet mera. Mr Barley upplyfte hans hufvud, men ansigtet hade fått något stelt i sitt uttryck, och öfver detsamma låg en hemsk skugga utbredd — lik den jag så nyligen hade sett i min mors ansigte, sedan hon var blifven död. Mr Barley lade sakta ned hufvudet igen och stod en stund helt stilla och betraktade ynglingen. Nästa ögonblick märkte han ändtligen min närvaro, och jag såg att han studsade. Är du här, du lilla oting? Detta yttrande, ehuru sträft det kan synas, yttrades väl i en ton af öfverraskning men icke med missnöje. Jag gret och darrade, alltför uppskrämd att svara något. Mr Barley ställde sig tramför Philip King så att jag icke såg denne.