Aftonbladet – 7 februari 1870, sida 2

misstag: jag rusade blindt åt venster, i stället för till höger, och kom så, alldeles oförmodadt, på mr Heneage. Han stod alldeles stilla, stödd mot sin bössa och lade fingret mot läpparne för att mana mig till tystnad och varsamhet. Han var dödsblek, och ansigtet hade ett uttryck, som jag aldrig förut hade sett. Hvilken var det, som jag nyss hörde tala med dig? frågade han hviskande. Mr Edwin Barley. Ack, sir, uppehåll mig inte; mr Kiog är död! Död! Ar mr King död? Ja, sir. Mr Barley sade så, och nu skall jag springa hem för att bedja miss Delves efterskicka polis. Mr Heneage, inte gjorde ni detta? Jag! du oförståndiga barn! svarade han förebrående. Hvem i all verlden kunde inbilla dig sådant? Jag har stått här och väntat på att Philip King skulle komma denna väg. Darra inte så förskräckligt, lilla barn — nej, den der vägen, annars kommer du allt längre bort. Och med ökad förskräckelse vände jag om. För ett barn med stark inbillningskraft och känsligt sinne var allt detta förfärande. Jag kom till boningshuset, men det enda jag der företog mig, var att kasta mig i armarne på Jemima, som af en händelse var i förstugan, och under ett anfall af spasmodisk gråt och skrik slå miva armar så hårdt om hennes hals, att hon blott med stor möda kunde göra sig mig qvitt. En god budbärerska, då skyndsam bjelp var af nöden! TREDJE KAPITLET. En skogsvandring i dimma och mörker. Hjelp hade emellertid kymmit från annat