Aftonbladet – 5 februari 1870, sida 3

skulle följa. LITTERATUR TIDNING Innehåll: Runebergs Samlade skrifter. Femte delen — Georgii, Om nationaluppfostran med särskild afseende på nationalförsvaret, — Baumgardt, Ka dettkalender. — Krigsvetenskapsakademiens handlin. gar. — Musikpressen. -—Litteraturoch Konstnotiser Johan Ludvig Runebergs samlade skrifter Sjette bandet. (Stockholm, F. G. Beijers förlag.) Med stor öfverraskning mottogo vi för några dagar sedan en ny del af Runebergs samlade skrifter. Vid närmare åseende befanns den emellertid hufvudsakligen innehålla en efterskörd af smärre förut tryckta saker. Den vittra afdelningen utgöres åf den) dramatiska familjemålningen Kan ej, som är välbekant 1 vårt land, af ett par tillägg till afdelningen idyll och epigram, nemligen de små: poemerna Tårarne och Eros förvandling samt en liten berättelse, Fästningsfångarne. Tre fjerdedelar af bandet upptages af estetiska och litterära uppsatser, förskrifvande sig från den tid, då Runeberg deltog i redigerandet af Helsingfors Morgonblad,. ; Urvalet bar, enligt af författaren vid ett personligt besök hos honom lemnadt uppdrag, gjorts af prof. Nyblom. Utom fyra smärre recensianer öfver svenska vitterhetsalster från början af 1830talet, finner man här; nio andra estetisktkritiska uppsatser, som till en del äro af ganska stor betydenhet till följd af de skarpsinniga och oväldiga omdömen, som deri uttalas. Särdeles intressanta äro uppsatserna: En blick på Sveriges nu gällande litteratur (1832) der man redan tidigt finner en kritisk uppfattning af Tegners skaldskap, som först under en långt sednare period kunnat börja framträda i Sverige; om Törnrosens Bok af Almqvist, som var föremål för en liflig beundran trån Runebergs sida, samt slutligen Runebergs uppsats om bans eget poem Fjalar,. Vi kunna icke rätt fatta, hvarföre utgifvaren af personliga grannlagenhetsskäl uteslutit den briljanta kritiken öfver Beskows Sveriges anor, då han upptagit trenne artiklar, som utgöra den skarpaste satir öfver och parodi på framlidne bibliotkarien Arwidsons poetiska alster Ungdoms-rimfrost af Sonen i Örnskog och i sammanhang dermed öfver hela den nordiska lejonmärggenren. Vi taga oss friheten särskildt rekommendera uppsatsen Några ord om metoden att uppläsa bunden stil till behjertande af de många, deribland flere artister vid kongl. teatern, som föreställa sig, att man bör deklamera ett stycke på vers alldeles som vore det skrifvet i obunden stil, så att man endast bryr sig om tankens genom interpunkteringen antydda modifikationer, men föga bryr sig om versens rytm och ofta låter de särskilda versraderna antingen smälta tillsammans eller styckas, så att hela versifikationen för örat blir oförnimbar. Detta är ett modernt oskick, som man inbillar sig innebära naturlighet, men som är orimligt, ty hvartill skulle det t. ex. tjena att skrifva ett dramatiskt stycke på vers, om vid utförandet den metriska formen allsicke iakttages. Det är lika orimligt, som om man vid sång icke brydde sig om de verkliga kadenserna, utan anbragte dessa här och der, såsom den ene och andre tyckte, att tankeföljden gjorde det lämpligt. Just derföre att hvarje versrad är i rytmiskt hänseende ett sammanhängande helt, är det riktigt och betecknande att börja hvarje sådan med stor bokstaf, någonting som man ser en och annan uraktlåta, just till följd af samma missförstånd som ligger till grund för den förut omnämnda oriktiga deklamationen. Om nalionaluppfostran med särskildt afseende på nationalförsvaret af Aug. Georgii. (Stockholm, Blomqvist 1869. Professor Georgii, den utmärkte svenske symnasten, som många år varit bosatt i London, har der skrifvit och hemsändt denna afhandling, hvilken han tillegnat Gymnastikens gynnare, gamla kamrater och vänner i fäderneslandet. Anledning till skriften har förf. erhållit genom hr A. Adlersparres bekanta motion om militäriska öfningar i skolorna. Detta har återuppkallat hos förf. le planer, som alltifrån århundradets första tiotal utgjorde numera hädangångne framtidsmäns förhoppningar under striden mot tidens dåvarande opinioner. Förf. skildrar utförligare de försök för 30 år sedan, i hvilka han sjelf var deltagare, och som gingo ut ungdomens krigiska uppfostran. Efter vad man finner har han följt med allt hvad som blifvit gjordt och yrkadt i dessa ämnen på sista tiden, af regerinJen, på riksdagarne och inom pressen. Han uttalar den öfvertygelsen, att vi förr