Aftonbladet – 5 februari 1870, sida 2

utbryta i häftiga smädelser mot mr Heneage, då denne af en händelse kom in i salongen. De båda unga männen kastade utmanande och hotfulla blickar på hvarandra och efter några bittra ord, utbröt dem emellan det vildaste gräl. Jag fattades af den grufligaste ångest, språng ut ur rummet och nästa ögonblick in igen; — jag visste knappt sjelf hvad jag företog mig. Mrs Barley tycktes vara nästan lika uppretad som de, men detta var ej första gången jag hade sett henne sådan. Hon försäkrade med hög röst att Georg Heneages minsta finger var mera värdt än Philip Kings hela person. Jag visste att detta blott var en profbit af hennes obetänksamma prat: — uppretad brydde hon sig aldrig om hvad hon yttrade och hvem hon förolämpade. Jag begrep att. detta gräl från början var Selinas fel — att det framkallats af hennes lust för att retas. Mr Edwin Barley hade farit till sin bror och väl var det. Jemima kom i trappan med en karaffin vatten. Hvad har händt, miss Hereford ? frågade hon. Trösta mig! ni skälfver ju som ett asplöf!, De gräla derinne — mr Heneage och mr King. Jag är så rädd att de skola slå hvarandra. Hå, hå; har det nu kommit derhän? sade Jemima vårdslöst. Jag väntade att det skulle så gå. Bry er inte om det, miss Hereford; inte vilja de göra er något förnär. Hon trippade upptör trappan med sin karaffin i handen, lika lugnt som om ett gräl vore den naturligaste sak i verlden. Jag gick åter in i salongen. Mr Heneage höll Philip King i rockkragen. Kom ihåg mina ord! sade han; får ja höra att ni en enda gång till spionerar på mig, eller att ni yttrar er i opassande orda