Aftonbladet – 5 februari 1870, sida 1

Se oa reras på samtliga utdelningsställen med 7 Bär Rmt. a a an STOCKHOLM den 5 Februari, I anledning at vår artikel i förra veckans torsdagsnummer rörande åtskilliga med bank-väsendet i sammanhang stående frågor, har Stockhelmsposten i måndags tagit till orda. Detta sker dels medelst en fristående artikel dels genom att förse vår uppsats med noter. Detta sätt att föra diskussion, gör det för oss omöjligt både från formens och utrymmets synpunkt att in extenso meddela vår samtidas utgjutelser, men, såvidt sådant inom gränsorna för denna uppsats kan ske, skola vi söka att redogöra för hvad vår samtida, i tvistefrågorna andragit. Till en början böra vi härvid erkänna att vår motståndare funnit sig uti att öfvergifva den håpligt-imperatoriska ståndpunkt, från , hvilken han förut förmenat sig kunna såsom en förlorad son af det gemensamma fäderneslandet brännmärka hvem som helst, lagstiftare eller icke, som vågade att tänka det svenska folkets banks — riksbankens — fördelar och bästa förtjenade något afseende i strid med de enskilda sedelbankernas vinstbegär. Tyvärr våga vi dock ej påstå att den förändrade tonen äfven är förbättrad. Våra läsare må af det följande sjelfva döma. Genast i början af vår samtidas, sammanhängande uppsats, förklaras nemligen, i anledning af vår uppseendeväckande artikels att det icke är lämpligt att den, som har högsta ledningen af en tidningsorgan, tillånter si använda densamma såsom medel för vtillfredsställandet af sina personliga syften. Efter vår motståndares åsigter är det således omöjligt att yttra sig till tördel för allas vår gemensamma bank, utan att sådant sker af personliga syften, endast sedelfabrikanternas sakförare är det förbehållet att uppträda oegennyttigt, utan bitankar på slem vinning eller landra personliga fördelar. En tidning bör dej heller, menar vår samtidac vara en afloppskanala. Detta är obestridligt; men då vi tro att allmänheten väl känner hvilken tidning, som tillkommit just för att vara en afloppskanal för vissa ekonomiska I snillefoster, hvilka vid slutet af 1868 saknaI de placering, hade vi sannerligen ej väntat oss att få se den nämnda sanningen lagd för allmänhetens ögon i Stockholmsposten. Då i sammanhang med afloppkanalen, talas om Jlidelsefulla känslors, som hota att spränga det stackars hjerta, som deraf är uppfyldta, trodde vi ett ögonblick att talet gällde en celeber ekonoms tillstånd, men vi erinrade oss snart att alla vitnesbörd sammanstämma derom att hans hjerta är af det mest bastanta slag och att han aldrig varit misstävkt för lidelser, som fylla — hjertat. Omedelbart efter omnämnda utlåtelser, förklarar vår samtidaa, att en tidning, som aktar lämpligt att yttra sig om ett uti den offentliga diskussionen upptaget ämne, då bör hålla sig till sakena. År då Stockholmspostens sak ,afloppskanalera, lidelserc eller — personliga syftena? Antingen måste det vara så, eller ock har vår samtidac ett särdeles sätt att gifva helgd åt sina egna doktriner. 4 I anledning af hvad vi yttrade om tillkomsten af visså ekonomiska artiklar, som förr stått att läsa i våra spalter, upplyser vår samtidav, att författaren till dessa, utan att tillhöra Aftonbladets redaktion eller suppbära något honorarium, för dem åtnjutit gästfrihet i Aftonbladets spalter,. Att detta står fullkomligt tillsammans med hvad vi härom yttrade, torde knappt behöfva påpekas. Den lilla anmärkningen om saknadt honorarium skulle väl kunnat ligga tung på vårt sinne, om icke vår samtida sjelt förut vitsordat att det nämnda skriftställeriet idkades ej utan framgång, hvilket låter oss antaga, att arbetet varit långt ifrån lönlöst. Då vi läto vår samtida, yttra, att enskilda bankerna obestridligt gagnat penningrörelsens utveckling och underlättande här i landet, så kallas detta en advokatorisk spetsfundighet, bvarigenom vi pålagt honom något, som han icke yttrat. Han har endast framhållit att täflan emellan riksbanken och enskilda bankerna obestridligen gaguat penningrörelsens utveckling etc. Då täflan ej kunnat ske utan enskilda bankernas tillvaro, är skilnaden i sak emellan vår uppfattning af vår samtidas ord och hvad han sjelt vidkännes, visserligen ganska spetsfundig,, men vi medgifva villigt att orden må uppfattas, som vår samtida, önskar. Det visar sig då att efter hans uppfattning det gsgn penningrörelsens utveckling och underlättande kunnat och framgent borde kunna hemta af enskilda bankerna, icke är att härleda från dessas tillvaro och bankmessiga verksamhet, inom de gränsor skälig omsorg om den allmänna välfärden kunna utstaka, utan från täflan mellan dem och riksbanken. Den oeftergifliga följden af en dylik åsigt är, att ju mer enskilda bankerna sättas i tillfälle att täflo (— kämpa om betydenhet) med riksbanken, ju mera skulle de vara gagnande för -penningrörelsens utveckling och underlättande.. År det från sådana premisser den feberaktiga oron att stryka en del af 72 regeringsformen och ifvern att indraga de enda sedlar riksbanken har utelöpande på lägre valör än privatbankerna, stödja sig, så är den hänsynslösa konseqversen till ett eftersträfvadt mål lika obestridlig, som den utveckling man af ett sådant sträfvande i sinom tid kunde få skåda, torde blifva allt annat än gagnande. Uti den artikel, som utgjorde föremål för vår samtidas anfall i dess förra artikel, hade vi tillåtit oss att helt enkelt beskrifva beskatfenheten af den solidariska ansvarighet bankdelegarne iklädt sig för sina förbindelser. Vår motståndare, som förmodligen af egen öfvertygelse, tyckes anse omöjligt att man k rmate detalje