Aftonbladet – 4 februari 1870, sida 2

Ni, Barley ? Ja, jag är obestridligen bans närmaste arftagare, svarade mr Edvin Barley lugnt. Sköt då om honom, sköt om honom väl,, sade pastorn halft på skämt. Veriden har, som ni vet, alltid mycket att säga och skulle någonting hända, så kunde det lätt börja pratas om att ni försummat söka bot i rätt tid — ni vet sjelf, Barley, att ni älskar penningen . Samtalet fortgick t:oligen ännu längre, men jag hörde intet vidare, jag kände mig trött, lutade hufvudet emot väggen och somnade: Hvad som följand2? morgon skänkte mig största glädje; var att återfinna min börs. I den hade jag tjugusju shilling, och vår gamla Betty hade, mig till mycken ledsvad, lagt den i botten på en af kappsäckarne. Elaka menniskor kunna annars stjäla den af lilla miss Asna på jernvägen, menade hön. Jemina hjelpte mig vid klädseln, och sedan jag i miss Delves rum intagit frukosten fick jag gå upp i salongen till mrs Barley. Hon var nu i lika djup sorgdrägt som jag. I går till middagen kände jag miglockad att utbyta den mot en svalare klädning,, yttrade hon till mig. Då jag sitter vid middagsbordet och med den välsignade eid, som i hvad väder som helst skall brinna i spiseln, vill jag nästan försmäkta af värme. Det är för Philip Kivgs skull, säger miss Delves, som det alltid skall vara eid. Han är beständigt frusen. Med hägkomst ar det samtal jag föregåeode afton hört. förstod jag att detta varen följd af hans dåliga helsa. Emellertid gaf hennes yttrande mig anledning att göra en fråga, på hvilken jag hela tiden längtat att få ett svar, Selina, hvem är miss Delves? Ar hon ett bättre fruntimmer ller to tjenarets