Aftonbladet – 3 februari 1870, sida 1

STOCKHOLM den 3 Febrnari Jernvägsproblemet. IL. Vi vilja då först och främst nämna, att hr Fairlie nu vid Hatchams jernverk förevisar ett lokomotiv, som utför förvånande saker. Lokomotivet är 43 fot långt, och likväl framdrifves det med en hastighet af 20 (eng.) mil i timmen på skenor, som äro utlagda i en liten köksträdgård af vid pass ett halft tunnlands storlek. Det svänger med fullkomli lätthet omkring i kurvor af 50 fots radie, så godt som utan allt buller och utan den minsta fara. Om kurvorna varit änng skarpare, t. ex. 25 fots radie, försäkrar ingeniören, att hans lokomotiv kunde svänga omkring dem med ej mindre lätthet, och om möjligt ännu större trygghet. Det sålunda erhållna resultatet är i högsta grad märkligt och fullt af intresse för hvar och en, som vill egna jernvägsfrågan ett närmare studium; men viböra genast nämna, att vi gilvit det det första rummet i berättelsen om hr Fairlies experimenter, ej derför att de medel, hvarigenom dessa skarpa kurvor blifvit trafikabla helt och hållet äro hans Nppfinning, utan derför att de ligga till grund för alla de följande förbättringar i konstruerandet af rörlig jernvägsmateriel han sett sig i stånd att föreslå. Ett vanligt bantåg kan ej passera fram i skarpa kurvor, emedan vagnarna ha en oböjlig hjulbas af betydlig längd. Skaffa bort denna oböjlighet, och vi kunna få vagnarna att svänga. Hvar och en vet huru en vanlig fyrhjulig vagn fås att göra en skarp vändning på en vanlig väg. Det sker derigenom att framhjulen ej äro oböjligt fästade vid vagnen, utan hafva en horisontal rörelse under honom och helt och hållet oberoende af honom. Tänka viossnu en vagn, på hvilken bakbjulen hafva samma horisontala rörelse som framhjulen, erhålla vi en ganska god modell af hvad som inom jernvägsverlden är kändt under namnet af en bogievagn och kunna fatta den princip, från hvilken hr Fairlie i sina förbättringsarbeten utgår. Bogie, är ett nordengelskt namn på en ande, ett troll, satan, och bogielokomotiver började för många år sedan först begagnas i Newcastle, der det var nödvändigt för kolvagnarna att svänga rundtomkring kajerna. De kallades så emedan den plötslighet, hvarmed de vände om och voro inpå en när man minst väntade det, erinrade om ett trolls. Man såg ett bogielokomotiv i full fart rusa åstad i en viss riktning; plötsligt svänger det om i en kurva som man ej anat och är i nästa ögonblick ända inpå er. Det är Bogien sjelf! utropade grufarbetarna, och så fick vagnen sitt namn. I stället för att uppbäras af fyra, i samma eller parallela planer oböjligt kombinerade hjul, stäldes vagnen på två små, men starka underreden kallade bogies, som motsvara framoch bakbjulen i den vanliga vagnen. Hvart och ett af dessa underreden kan hvila på ett, två eller tre hjulpar, allt efter den storlek och styrka som erfordras, och i midten af hvarje är en tapp, kallad bogie-sprinten, på hvilken kolvagnen hvilar. Den fördel systemet erbjuder är, att dess hjul kunna möta en mycket tvär kurva, emedan de ej äro inneslutna inom systemet af en oböjlig, hela vagnen tillhörande hjulbas. Hvart och ett af dessa små underreden under vagnen är ett sjelfständigt helt för sig, och ingeniören som skall beräkna kurvorna för sin linie har i sjelfva verket att beräkna kurvor för passagen icke af ofantliga vagnar, utan af små atrucks., på hvilka vagnarne hvila. Systemet slog så bra ut i Newcastle, att det antogs i Ame rika såsom bäst passande för de primitiva vägarne i ett så vidsträckt land, och utmärkt goda tjenster har det der gjort trafiken, som utan sådana vagnar skulle varit mycket svär, men genom dem blifvit betydligt underlättad. Det är detta system för vagnarnes anbringande på hjulen som hr Fairlie antagit till bas för alla de förbättringar han föreelår i konstruktionen af den rörliga materielen, och isynnerhet till utgångspunkt för sin plan till byggandet af lätta jernvägar. Som ett talande intyg om dess praktiska duglighet visar han, som vi nämnt, ett passageraretåg i fullständigt skick, ilande med en fart af 20 eng. mil ij timmen roandtomkring en liten kåltäppa. Det är af vigt att gifva denna åskådliga bevisning, ty om jernvägarne skola gå framåt, kunna vi vara säkra på att många skarpa krökar vänta dem. För att undvika dessa skarpa krökar så i stad som på land, har man företagit sig de kostsammaste tunnelsprängningar, nedskärningar och viadukter, som under sakernas snart stundande nya ordniovg ej längre skola behöfvas. Jernvägsskenan måste lära sig att svänga rundt om ett gathörn eller en brant backe, och i trädgårdstäppan vid Hatchham visas oss huru detta låter sig göra. De flesta af dem som varit i Paris ha gjort en utflykt till Sceaux och sett den högst sinnrika inrättning, hvarigenom tåget vid Sceaux station tvingas att gå rundt om i en krets, så att det nästan antager form af en orm som biter sig i stjerten. Men denna inrättning är för komplicerad för att låta i vanliga fall använda sig. I Hatcham göra vi bekantskap med en enkel inrättning, som kan begagnas, och verkligen äfven begagnas, på de svåraste vägar och med stora täghastigheter. Så till vida kunna vi ej gifva hr Fairlie förtjensten af att ha uppfunnit någonting alldeles nytt, och han gör ej heller anspråk derpå. Han har endast begagnat sig af en anordning, som han fann redan färdig, men hvars ofantliga betydelse för jernvägarnes