Aftonbladet – 2 februari 1870, sida 3

Hvilken präktig Carlsbal! Hvilka förtjusande toiletter, hvilka förföriska småleenden, hvilka skuldror, hvilka valser, och soupern sedan! Jag kom hem först klockan half sex på lördagsmorgonen. Till undvikande af missförstånd bör jag kanske tillkännagifva, att det icke var Carlsbalen på kungliga slottet, som jag var med om, utan hos en älskvärd familj på Söder, hos en kamrer bland mina förmän, en af de gamla i det verk, der jag har rättighet att stanna som extraordinarie i ännu femton år, och hvilken gerna ser den dansanta ungdomen omkring sig, ehuru han i sjelfva verket aldrig tål någon dansmästare. Kamrern heter Carl, liksom tjugusju andra tjenstemän inom samma verk, och han har alltid bal på sin namnsdag, det vill säga att det är fru kamrerskan, som ställer till balen, ty hennes man är alldeles ovetande, säger hon; men så mycket vet kamrern åtminstone, att han aldrig sofver middag på Carlsdagen, utan efter den ganska knapphändiga dinern tager hvit halsduk på sig och håller sig hemma för att rangera spelborden, öfvervaka vaktmästaren, som jemte sitt vaktmästerskap och en liten, ganska lönande diskontrörelse plägar skaffa sig en särskild inkomst genom de undantagsförhållanden, som vid uppassningen göra honom till egare af diverse buteljer vin och punsch. När gästerna anlända, försäkrar kamrern det vara en alldeles obegripligt rolig surprise för honom. Min man kunde mycket väl vara på slottet i afton, säger kamrerskan, om han bara ville, men han stannar hellre hemma i den trånga familjekretsen (femtiosex bjudna) och har sin stora glädje af att vännerna tycka det vara mycket trefligare här vid Högbergsgatan, än hos de kungliga, der man bara går och svettas och aldrig har en smula roligt. Tänk er, mitt herrskap, sextonhundra personer! Förutom qvinnor och bärn, brukar kamrern tillägga, ty han är humorist, säga de andra kamrerarne. Nog skulle jag, för min del, bra gerna vilja komma med på en Carlsbal på slottet, och får jag lefva så kommer jag väl dit, ty det lärer gå efter anciennitet. :Kamrerskan tycker detsamma, det är jag viss på, fastän hon icke vill visa det. Några af husets gamla vänner påstå, att hon bjuder så roaycket folk på sin Carlsbal endast för att göra den kungliga balen mindre besökt, och enligt hvad en af fruns intimaste försäkrat skall det verkligen hafva varit fråga om att uppskjuta den kungl. Carlsbalen till någon annan dag för. att icke komma i kollision med kamrerskans animerade tillställning, Förste hofmarskalken ville dock ej höra talas om en så vådlig eftergift. Det enda jag kan göra dervidlag, skall förste hofmarskalken hafva yttrat, är att inskränka bjudningarne till slottet till endast lefvande personer. Förr lärer nemligen hafva händt, att till den k. balen inbjudits personer, som för länge sedan lemnat detta jordiska, hvilket kanske ej är så underligt, som man är böjd att finna, när man först hör det. Det verk, som har bjudningarne på sin del, håller sig en gammal liggare, en sådan der ofantlig kontorsbok, der: alla äro uppskrifna, som kunna komma i fråga vid en kunglig bal Om någon af dessa aflider, stryks namnet i de vanligaste fall ut, men det kan ju hända, att man glömmer stryka, och då utskrifves bjudningsbref utan afseende på lif eller död. Låtom oss taga till regel, skall den nuvarande förste hofmarskalken hafva yttrat, att först höra efter om personen lefver, innan vi skicka honom en invitation. Det är onekligen en ganska anmärkningsvärd reform. Emellertid blef det bal återigen både på slottet och hos kamrern, min vördade förman och jag hade ganska roligt, Egde jag OQO. v. K:s penna, skulle jag göra en beskrifning öfver damernas toilett, våningens dekorering — man hade flera krukväxter trån trädgårdsmästaren Björn och en stor gran i tamburen — den söta och starka pounschen, värdinnans småleenden. och en sonpt, som jag känner ännu ett par dygn efter dess instufvande i min för sådana saker alltid mottagliga extraordinarie-mage. Men jag har tyvärr icke O. v. K:s penna. Den har han tagit med sig till Egypten, Rom och Paris, hvilket man tyvärr alltför tydligt märker här i Stockholm. Hvem skrifver nu våra fashionable News? Hvem låter oss nu få delaf måtsedlarne? Att öfverståtbållaren hållit ett tal, det får man visst veta, men vi stanna i komplett okunnighet om det var i Veuve Cliecquot, Roederer, Moöt eller Heidsieck, som skålen för Stockholms återeröfrade rättigheter föreslogs, och detta lemnar ovedersägligen en betänklig lucka i vår sakkännedom. Det fanns visserligen en annan tidning, som, oaktadt O. v. K. ännu befinher sig i Paris, tog sig före att lemna en beskrifning af den kungliga Carlsbalen, men som genast gjorde sig skyldig till ett oförlåtligt misstag och berättade att kronprinsen af Danmark på nämnde bal burit dansk. generalsuniform, då han i sjelfva verket hade Svea gardes wniform, något som man åtminstone försäkrat mi från flera håll och som man dessutom väl kan tänka sig, då man vet att Carl XV:s måg är öfverste i detta regemente, den första af K. M:ts lifoch hustrupper. Skulle det någonsin kunnat hända en Ö. v. K. att begå ett så pyramidaliskt — vare det sagdt utan afseende på några egyptiska förhållanden — ett så urbota misstag? Nej, det är något som fattas oss, så länge den pennan ännu verkar på utländsk botten. Vi kunna visserligen hafva både en Amaranth och en kunglig Carlsbal och vi kunna få flera militärsällskapsbaler, kanske till och med en liten Innocence, men det förnämsta saknas — beskrifningen på dessa glada tillställningar, skildringen af hertiginnans klädning med de små rosenknopparne, af grefvinnan X:s charmanta coiffure, af friherrinnan Y:s blixtrande garnityr och fru fabrikörskan Z:s utomordentligt. dyrbara sidenklädning, kommen direkte från Paris samma dag på morgonen. Under sådana förhållanden är det att förutse, det säsongen icke blir-så liflig, som den i annat fall onekligen kunde blifva och som man kunde hafva rätt att fordra. Men man får vara nöjd och hoppas på bättre tider. Hvad mig beträffar, tröstar jag mig med att jag ännu icke hunnit riktigt introducera mig i IL ee PR ee TARA KD pe ARR SEA Jc