Aftonbladet – 2 februari 1870, sida 3

och HR AR MR RV K. STORA TEATERN: En konung? skådespel i fem akter af O. Wijkander. III. (Sista artikeln.) MINDRE TEATERN: Den sjette, skämt med kupletter i 1 akt öfversatt från franskan och lokaliserad af E. Wallmark. — När kärleken slocknar, komedi i 1 akt af Laurencin och M Öfvers. Tid och utrymme nödgade oss i går att 108 tvärt afsluta redogörelsen för hr Wijkanlers skådespel. Vi tillägga derföre idag nåra ord. Bland mera kända personligheter från Gustaf III:s tid, som införas på scenen, är äfven öfverståthållaren baron Carl Sparre. Då författaren ansett sig böra presentera för oss Jenna celebritet, oaktadt han hade aflidit relan under konungens vistelse i Aachen, såedes före den tidpunkt, i hvilken första ak:en spelar, skulle man föreställa sig, att han lermed hade något särskildt syftemål, att han ville visa oss i hela sin betydenhet nåson af de större politiska och administrativa kapaciteter, som Gustaf III hade omkring sig, och att man här skulle få en anslående bild af Stockholms berömdaste öfverståthållare, len som — på samma gång han i sjelfva verket hade hand om en krigsministers göromål — mest af alla verkat för hufvudstalens förkofran och försköning, hvilkens byst innes uppsatt å Stockholms börs och öfver vilken hufvudstaden vid hans död lät slå en minnespenning. Men baron Sparre är här blott en figur inom det högre statisteriet. I ett par samspråk. med Gustaf: III och med röken de Boufflers ådagalägger han endast sin bekänta complaisance för konungen och för damerna och sin antipati mot revolutionära stämplingar. Hr N. W. Almlöfs ståtliga hållning bidrager naturligtvis till att ge någon relief: åt den i sig sjelf mycket obetydliga och betydelselösa rollen. Biskop Wallqvist, statssekreterare för ecklesjastikärendena, är en annan af dessa kapaciteter, som. förf. ansett lämpligt att framställa. Han får åtminstone någon karakteristik, genom att emellanåt tala ett allvarligt ord till konungen om nödvändigheten af reformer och genom att visa sina betänkligheter med afseende på det tillämnade franska fälttåget. . Wallqvists manligt fasta och redbara, men något stolta väsen ätergifves icke illa af hr Hanson. Carl Svärd, Maria Thorsons fästman, har obetydligt att säga, men detta lilla säges med värma och naturlighet af hr Hartman. Fröken Sandberg är en behaglig fru Westman och iakttager ett lagom i sin förtjusning och sina. underdånighetsbetygelser gent emot konungen, som vill smaka på hennes svagdricka. Kirstein spelas af hr Dörum, och Oldenburg af hr Norrby, hvilka naturligtvis måste ha svårt att gifva någon individuel prägel åt dessa intetsägande partier. Grefve Stackelberg, grefvinnan Piper och fröken Gyldenstolpe ha ännu mindre betydelse och snart sagdt endast visa sig. å scenen. Det är en betänklig sak, när man hör publiken om ett dramatiskt stycke fälla det omdömet: Abja — inte var det just någonting synnerligt, men det var ctt så vackert språk! Detta beröm vitnar just derom, att stycket är odramatiskt och saknar sanntscenisk verkan, samt att diktionen i stycket är och vill vara någonting för sig sjelf, att den icke ensamt tjenar den dramatiska hbandlingen och käraktersutvecklingen samt går jemnt upp deri, så att man för de lyckade resultaterna icke särskildt och i främsta rummet kommer att tänka på medlet; det vitnar att det finnes någonting till öfverlopps, som endast tjenar som löst ornament och som sålunda ofta innebär ett fel i stället för en förtjenst.. Vid närmare granskning skall man också finna, att det vackra språket i detta stycke alls icke är lämpadt efter de personers lynne, ställning och bildningsgrad, i hvilkas mun det är lagdt. Då blir det, som i sig sjelf kan vara rätt vackert, osannt och svulstigt. Så t. ex. när bryggarkungen yttrar åt tjenstflickan Maria: Det var som om en stormvind från Narva susade i dina lockar, eller då han med elegiskt-humoristisk stämning utbryter: Vi ska göra som folket derute: sluta ögat tilloch drömma oss lyckliga och glada, hvarvid Nymanskan djupsinnigt anmärker: Det vill säga, vi ska ställa oss på riktigt nationel grund. Eller då sekulardrabanten båller tal om de politiska partislitningarne, om huru åtskilliga förnämliga herrar draga jemnlikhetens narrkåpa öfver begge axlarne och förstärka jakobinernas leder;och skildrar huru revolutionärernas frihet också passar bra i stycke med den broderlighet, som de fått i arf af Kain och Abel (ett Atterbomskt uttryck); då han patetiskt försäkrar Gustaf II att folkets hjerta slår jemna slag med monarkens eller gör djupsinniga reflektioner öfver tidens anda, om den underliga föreningen af hjeltemod och lättsinne af stora dygder och stora laster o. s. Vv. Vi ha utförligt sysselsatt oss med detta stycke, derföre att det är svenskt till sitt ursprung och till sitt ämne, derföre att det är ett nationelt vitterhetsarbete af den art, hvarpå vi skulle önska att vår litteratur och vår nationella scen hade rikare tillgång. De detaljerade anmärkningar vi gjort innebära beviset derpå, att vi anse stycket värdt att man dermed sysselsätter sig och att detsamma för utvecklingen af den inhemska dramatiken i. kan vara lärorikt både genom sina för:jenster och brister. Vi tro att stycket i alla händelser är en så intressant företeelse, att alla vänner af en nationel dramatisk konst icke böra försumma att se detsamma, synnerligast sedan det numera blifvit förflyttadt till Dramatiska teatern, der stycket tager sig bättre ut, dels genom de förkortningar, som blifvit gjorda, dels derigenom att konversationsscenerna der kunna gifvas mera ledigt och bättre uppfattas. På Mindre teatern har man i dessa dagar uppsatt två nya stycken, som gifvas tillsammans med den muntra Offenbachska operetten En soirbe i Kåkbrinken. Det ena, Den sjette, skämt i en akt, är af br Wallmark bearbetadt och lokaliseradt från franskan. Det är fullt af orimligheter, som venam lakahkgeringen framträda ännn mera