Aftonbladet – 2 februari 1870, sida 2

De kunna ej vara långt efter a svarade mr Edwin Barley. Jag skall gå och kläda mig. Strax sedan han lemnat rummet, hörde vi ljudet af röster och skratt. Selina öppnade ett fönster och jag stod bredvid henne. Himlen hade klarnat och månen lyste vackert. Tre herrar, i jagtdrägt, liksom mr Barley, närmade sig boningshuset med fyllda jagtväskor, bössa på axeln och efterföljda af några koppelstöfvare. Kan du se dem, fastän det. är mörkt, Anna? Jag ser att två äro unga och att den tredje är gammal och gråhärig. Inte så gammal — knappt mer än femtio år, men han är så korpulent. Det är pastorn här i församlingen, Martin. Bruka prester gå på jagt, Selina? Endast när de kunna göra sig säkra på byte, svarade hon skrattande. Den der unga herrn är Philip King, Edwin Barleys myndling. Han och jag äro: ej alls goda vänner, och jag gör allt hvad jag kan för att reta och plåga honom. Hans lynne är rentaf odrägligt. , : Ar det så? Och under påsken i år kan du tro att han behagade bli kär i mig! Naturligtvis kunde det ej vara ett allvarsamt tycke, men så föreföll det verkligen. Jag frågade honom om han hade lust att få sig några kraftiga örfilar och Barley gaf oss båda en skarp tillrättavisning samt sade oss, att vi båda förtjenade att skickas i skolan igen.o Båda! Men då det inte var ditt fel? Mr Barley sade att felet var mitt, svarade hon skrattande. -Kanske var det så. Jag tror knappt att han ända sedan har rätt kunnat med Philip King. (Forts.)