Aftonbladet – 1 februari 1870, sida 2

i samband med bjertat. Det måste varit ett sorgligt afsked, min lilla Anna. Huru, barn — jag tror du gråter ? Var god, tala inte mer härom! Jo, jag måste fråga dig om allt; jag har längtat att få höra af dig huru allt tillgick, inföll hon med sin vanliga liflighet. Sade doktorerna straxt att intet hopp fanns? Mamma visste sjelf att det så var, då hon skref till dig, Selina. Hon hade dagen förut sagt mig det. Jag tycker det var bra besynnerligt att hon alls kunde tala med dig om sin död. Ack, Selina, de två veckor hon sedan lefde voro ändå en alltför kort tid för oss att taga afsked — för allt hvad hon hade att säga mig. Det skall ju kanske dröja många år innan vi åter få träffas. Ionan ni träffas! Hvar skola ni träffas ? I himmelen ! Du är ett besynnerligt barn! utbrast Selina och betraktade mig uppmärksamt. Ursula hann inplanta sina alltör allvarsamma idber hos dig, märker jag. Jag brukade alltid säga henne att dermed blet man tids nog färdig under kommande år. Och då sade mamma, att om du uppsköt dermed, skulle de kommande åren kanske alrig komma för dig. . Hvad! mins du det, du Hilla? inföll hon eende. Ja, Ursula brukade moralisera mig; on var femton år äldre än jag och derför syckte hon sig ha rättighet dertill., Mamma moraliserade aldrig,, yttrade jag nyftande, hvad hon sade, var alltid vänigt och mildt. Ja, ja, det förstås! Du anser mig kanske rara känslolös nu, Anna! men tin sorg har edan hunnit lägga sig — åtminstone den förta häftigheten, Då fravåt kom med un