Aftonbladet – 1 februari 1870, sida 1

med 7 Bär BR mt. Bot STOCKHOLM den I Februari. Jernvägsproblemet. Då företagandet af nya jernvägsbyggnader i vårt land nu på allvar ifrågasättes, såväl för statens, som enskilda bolags räkning, torde det ej vara ur vägen att söka åstadkomma dessa till billigare pris än hvad hittills varit fallet, särdeles vid statens jernvägsbyggnader. Om förändrad konstruktion af banan ej kan ega rum vid en sträckning, hvilken, såsom Östgötabanan, förenar två förut byggda bansträckningar, kan deremot en dylik förändring med allt skäl vara att tänka på der man börjar byggandet af nya bansträckningar, äfven om dessa komma att stå i förening med redan byggda. Man har i Eogland på I senare tid börjat alltmer sysselsätta sig med nroblemet att åstadkomma jernbanor till biligare pris och följaktligen lämpliga för orter, hvilka man ej kan påräkna en trafik, som gåfve artastning på dyra bredspåriga banor med tung rx2teriel. I sådant syfte har man delg minskat banornas bredd, dels sökt utfinna en materiel, som -bättre lämpade sig för mindre trafikerade banor, Vi hafva trott att det under nuvarande förhållanden skulle intressera våra läsare att se hvilka bemödanden man i det rika England gör för att kunna åvägabringa jernbanor till bättre pris och med bättre utsigt till afkomst på anlägoningskostnaden och börja derför i dag medielandet af följande artikelserie ur Times rörande detta ämne. i I jernvägsfrågan ha under sistlidne år två högst märkliga uttalanden egt rum, som äro väl egnade att ådraga sig en stor och allmän uppmärksamhet. Det första är ett yttrande af hr Laing rörande några för Brighton-banan bygda bibanor, att nemligen de aktieegare som tecknat det för deras byggande erforderliga grundkapitalet, 4,000,900 pund, kunde lika gerna, med samma utsigt till vinst för dem sjelfva, tagit banknoter till detta belopp och användt dem att tända sina pipor rn Dessa ord utgöra obestridligen en målande skildring af det slöseri, som egt rum vid byggandet af bibanor, som omöjligt kunna ge någon behållning. De visa att något i botten osundt måste förefinnas hos dessa banor. , Verkliga förhållandet är, att vi alltifrån första början nedlagt tör mycket penvingar på jernvägar ; men detta var en lång tid ursäkthgt, då vi hade mycket att lära och måste köpa vår erfarenhet dyrt. Men det slöseri, som var förlåtligt på våra hufvudlinier, blef rent af lättsinnigt, när det tilläts på bibanorna. Det har rådt en klandervärd brist på urskilning, ej i afseende på de orter till hvilka dessa banor leda, men med hänsyn till kostnaden för deras byggande. Vi behöfva ej inlåta oss i en undersökning af de orsaker, som föranledt ett så stort slöseri, men vi kunna i några få ord visa, bura ytterst oförsvarligt det varit. Tänkom oss en stambana med åtta eller tio bibanor. Stambanan, som kostat, låt oss t. ex. antaga 120,000 pund pr svensk mil, skall icke blott besörja sin egen trafik, utan äfven de tio bibanornas dessutom. Nu har det sällsamma inträffat, att bibanorna 1 många fall kostat mera än moderlinien, ehuru det alls icke är för mycket sagdt, att ej ens en tjugondedel af stambanans trafik går på bibanan. Hura är det möjligt för dessa bibanor att bära sig? På ön Wight ha några af jernvägarne kostat ända till 180,000 pund milen (sv.) enkelspårig bana, medan det allsicke är någon öfverdrift att säga, att trafiken, som hufvudsakligen består af lustresande och derför är af en lätt beskaffenhet, mycket väl kunnat besörjas af jernvägar af långt lättare byggnad, som, inberäknad den rörliga materielen, ej skulle kostat mera än 30,000 pund pr (sv.) mil. Och nu ropas på allt flera och flera jernvägar, på allt flera och flera bibanor. Hvar och en som tar närmare kännedom omi dessa rop, som höjas öfverallt i landet, måste också komma till ansigt af att vårt jernvägssystem ännu ej är på längt när färdigt. Otaliga vägar återstå ännu tt bygga, men det låter knappast tänka sig att aktieegare skola vilja sammanskjuta pen vingar till dem, om ej någon radikal förän dring sker i de förhållanden, hvarunder de byggas och trafikeras. Det går ej an att törtfarande tända pipor med millioner i banpknoter. Det andra märkliga yttrandet, hvarom vi talade, är en anmärkning af hr Haughton vid Northwestern Railway, i ett bref som vi för några dagar sedan från honom mottojro, ehuru han ej är ensam ansvarig derför. Ar Fairlie, i den uppsats han förlidet år uppläste i Society of Arts, hr Haughton, i sitt föredrag i Society of Civil Engineers, och hr Haggard, i sin broschyr med titel A Mile of Raihway, bevisade alla mycket tydligt, att det är en ofantlig disproportion mellan netton och taran i bantågens vigt. I hr Haggards broschyr uppgifves, med stöd af siffror meddelade af hr Haughton, att hvarje på jernväg forslad passagerare väger en ton (24 centner), med andra ord att, om en passa— gerare och hans saker i verkligheten väga. 240 skålp., den rörliga materiel, som skalli sättas i rörelse för att fortskaffa honom tilll hans destinationsort, mångfaldigar hans vigt. tiodubbelt, så att för hvarje passagerare en ton måste framdragas på banan. Hr Haughton rättade derefter sina siffror och visade i ett bref till oss, liksom i sin i Society of Civil Engineers föredragna uppsats, att hvarje passagerare väger två tons, och hr Fairlie påstår, att beräkningen måste ännu ytterligare rättas, emedan den verkliga vigten af en på jernväg transporterad passagerare är ej mindre än två tons och ett qvarter (48 centner och 30 skålpund). Denna hr Fairlies senaste uppgift bekräftas af en annan ingeniör, hr Samuel, som förklarar, att lokomotivet för hvarje ton passagerare har att draga 33 tons vigt, och som beräknar hvarje passagerares verkliga vigt till 180, ej, som hr AT TA AN Elan dv Fö afonnnda ns