Aftonbladet – 31 januari 1870, sida 3

: sammanträdet väckta motion om anslag till den så kallade Sala-linien, förnyades den vid remissen af jK. M:ts jernvägsproposition påbörjade jernvägs; striden inom kammaren. Hr Asker begärde först ordet och replikerade i grefve Sparres yttrande under föregående sammanträdet, Tal komme icke med något nytt förslag, I då han förordade Sala-linien, han vidhöll endast IK. M:ts proposition vid 1857 års riksdag och kuni de icke finna annat, än att de deri anförda skälen vore alldeles öfvertygande. Men icke allenast K. M:t omfattade då denna bana, utan äfven en stor del af Riksens Ständer, och om hon blott i ett af stånden vunnit tvenne röster till, skulle hon då blifvit beslutad. — Grefve Sparre hade åberopat andra länders exempel för att visa fördelen af jernvägars dragande utmed vattendragen; men han hade glömt att omtala, att detta slags banor blifvit anlagda först efter det stora europeiska jernvägsnätets fullbordande. Hvad beträffåde opinionsyttringarne för de omtvistade bansträckningarne, så vore, enligt tal:s uppfattning, flere dylika afgifna för Salaän för Sevalla-linien; ja till och med i konungens råd hade reservationer blifvit afgifna mot den senare, hvilka vore värda synnerlig uppmärksamhet. Hr grefven hade icke kunnat förstå. hvarför norrlänningarne gifva företrädet åt Sala-linien; tal. ville upplysa om, att det skedde derför, att de icke såge på sitt eget intresse, utan endast på fosterlandets bästa. Med afseende på samme falares yttrade afsky för jernvägsstriderna, erinrade hr Asker, att strid måste finnas, der lif finnes. Grefve Sparre insåg visserligen att strider inom det parlamentariska lifvet vore nödvändiga; men de strider, som -han afskydde, vore striderna om egna intressen. Enligt tal:s långa riksdagserfarenhet vore jernvägsstrider bland de pinsammaste man kunde råka ut för och som ingalunda klär en esentatin, utan endast tjenar till att förderfva den; ty äfven de mest ointresserade blifva genom det ständiga gnatet till sist tvungna att fatta sitt parti och derigenom dragna ini hvirfveln. Tal fruktade likväl icke för denna kammare, ty han hoppades att dess ledamöter vore för tunga och maskorna i de utlagda näten för klena. Då emellertiden diskussion nu blifvit öppnad, ville han ej underlåta att svara på de inkast hans värderade vän framställt, då han väl visste att mellan dem ej skulle förekonma sådana expressioner, som han under föregående sammanträdet fått höra från en talare och som för tlHfället gjorde honom alldeles stum. Vände sig derefter mot den föregående talarens skäl, dem han i sin tur sökte gendrifva. Om 5evalla-linien blefve antagen, hvad, så frågade man, skulle man göra med Upsala-banan? Jo, svarade tal., vi skola trafikera den. Och detta menade tal. hade redan två år efter denna banas öppnande visat sig vara jemförelsevis ganska lönande och borde bli det ännu mer. Tal å sin sida påstod ännu ytterligare, att en del af den trakt, genom hvilken Sala-linien skulle komma att gå, ingalunda vore fruktbar, — ja, hvad värre vore, icke ens en skogstrakt, utan till en stor del bestående af uthuggna skogsallmänningar. Sevalla-linien deremot skuile till sm-störstå del komma att dragas genöm en särdeles fruktbar nejd, som mycket liknade a eller Österoch Vestergötlands sädesygder. Att kontinentens utmed floder löpande jernvägar skulle hafva blifvit senare anlagda, bestred tal.; ty bland de första banor som anlades i Tyskland, var den utmed Rhen, och samma förhållande egde rum med banan utmed Elbe. När tal. hörde någon i jernvägsfrågor tala endast om fosterlandets väl, kunde han ej hjelpa att hans tanke föll på Talleyrands ord: Orden äro till för att dölja tankarne. Instämde med en talares under ett föregående sammanträde yttrade åsigt, att anläggningskostnaden för våra jernvägar år alldeles för hög, För sin del såg han orsken dertill i administrationen, hvilket. visade sig deraf att äfven bredspåriga banor, tillhöriga enskilda bolag, kostade 2 å 3 hundra tusen rdr mindre i anläggning per mil. Hr Kolmodin ville il rsöka att slita tvisten mellan Salaoch BSevalla-liniens anhängare, icke heller hvilken som borde byggas först norra eller östra stambanan; men den saken vore dock för tal. och mången med honom en uppenbar sak, att båda dessa sistvämnda banor icke borde byggas på en gång, ty derigenom skulle det dröja ganska länge, innan någondera blefve färdig och staten finge draga en väl behöflig vinst af dem. Tal. ville icke röra vid Tyska klockspelet; han öfverlemnade åt då stora artisterna inom kammaren att sköta detsamma, men vid voteringarna skulle han veta att göra sin röst gällande. Ej heller ville han använda Talleyrands förut citerade ord, ty han fruktade att man i sådant fall skulle komma att misstro hans egna. Br Lithner instämde med grefve Sparre deri, att det alltid föreföll litet misstänkt, när man med talet om fosterlandets väl sökte öfverskyla de egna intressena, Det förundrade emellertid, att samme tal. i början afsitt anförande sagt, att han ej strede af egna intressen, men litet längre fram i samma anförande yttrat, att han misstrodde dem, som i jernvägsstrider icke öppet erkände sig kämpa för egna intressen. — -Tal. öfvergick derefter till att, enligt hans egna ord, mot de gamla och välkända argumenterna mot Sala-banan upprepa de lika väl kända moöotbevisen. — Att de omtalta banorna vid Rhen t. ex. bära sig väl, beror på den ofantliga transitofart från hela verlden, som här eger! rum, och hvartill Sevalla-linien efter all säkerhet aldrig kommer att förevisa något motstycke, hvarförutom flodfarten på Rhen, till följd af den starka strömmen hvarken är lätt eller håstig. — Man har påstått, att rörelsen icke bör tvingas ur sina naCR banor, och detta ville tal. medgifva; men för Norrlandstrafiken är sedan ålder Sala—Upsalabanan just den naturliga stråkvägen. Sedan diskussionen förklårats slutad remitterades motionen till statsutskottet. Hr Grills motion om en ny riktning för östra stambanan, gående ut från Hellsberg öfver Motala och Mjölby till Nässjö, mötte motstånd af hrr Vv. Steijern, Sääf och Koskull, hvilka, isynnerhet den förstnämnde, med mycken värma och kraft sökte tillbakavisa detta försök att splittra meningarna i afseende: på östra stambanan, hvilkens riktning redan blifvit af. konung och riksdag bestämd, och i afseende hvarpå sällsynt enighet alltid varit rådande bland provinsens invånare, som med största och lifligaste intresse omfattade just den af K. M:t nu föreslagna linien. Endast det allra enskildaste intresse kunde ha någon fördel af den nya riktningen, görande tal. dervid en anspelning, att motionären ej vore alldeles utan sådant enskildt intresse. Hvad beträffade, att ingen vinst skulle för staten uppstå, om både norra och östra stambanörna byggdes på en gång, så försäkrades, att snart sagdt hvarenda räl, som på den östra banan utlades, skulle väl betala kostnaden och visa sig lemna så stor behållning somnågon annan bandel i landet. En hemställan gjordes till: motionären att återtaga sin motion och ändra den till förslag om en simalspårig bana från Hallsberg till Motala; men Hr Grill menade att detta vore det sämstå han i början af sin riksdagsmannabana kunde göra; utan vidblef han sitt förslag, öfvertygad som hanj vore om denna banas stora företräde. i Äfven denna motion remitterades naturligtvis till statsutskottet. För öfrigt väcktes en mängd motioner, för hvilka redogörelse lemnas i ett sammanhang. Lördågens sammanträde. Första kammaren. Följande motioner väcktes och remitterades till vederbörande utskott: