UTRIHES, Innehåll: Fransk-engelska handelsfördraget. — Parlamentsundersökningen. — Dödsstraffet. — Näpoleon fa korrespondens. — Hertigen af Broglie. —Imperialister och orleanister. — Kommunalfrågan i Preussen. — Ställningen. i Syd-Tysklan d. — Arbetaroroligheterna i Sheffieldtrakten. — Upproret vid Red River. Den vigtiga debatt, som i ett par veckor dag efter. dag fortgått i Frankrikes lagstiftande kår, tog torsdagen och fredagen i förliden :vecka-en vändning, som var egnad att äfven utom Frankrike skänka henne ett mycket stort och omedelbart intresse. Sedan diskussionen. nemligen hittills rört sig omkring de famösa dekreten af den 10 Januari och regeringens handelspolitik iallmänbet, öfvergick man nu till den speCiella frågan om uppsägandet af handelstördraget med England, hela frågans imnersta. kärna, hvilken, som bekant, under den senaste tiden utgjort ett föremål för en mycket liflig agitation från protektionisternas sida. Utgången motsågs med spänd väntan ej blott i följd af de stora intressen som här stodo på spel, utan äfven derför att man visste att flera af den nya ministerens medlemmar, och bland dem i främsta rummet figansoch handelsministrärne, ej så obetydligt luta åt det protektionistiska hållet: Man tviflade visserligen ej om det sunda förnuftets och handelsfrihetens seger, men man befarade, att hon under sådana förhållanden endast skulle kunna vinnas med en ringa, majoritet: Telegrafen bringar oss nu emellertid den underrättelsen, att kammaren i fredags medden stora majoriteten af 211 röster mot 32 uttalat sig emot uppsägandet af händelstraktaten med England. Det återstår ännu för kammaren att besluta i.en annan del-af frågan, som dock efter den förras afgörande numera endast har en sekundär vigt. Det är förslaget om anställandet af en parlamentsundersökning för utrönande af det inflytande handelsfördragen utöfvat på Frankrikes industri och jordbruk. Alla talare under debatten, äfven de af mest skiljaktiga åsigter för öfrigt, ha så godt som enhälligt uttalat sig för en sådan undersökning, bland dem ej. minst kraftigt f. inrikesministern Forcade de la Roquette, som särskilt yrkade att i kommissionen ej blott producenterna, utan äfven konsumenterna skola blifva representerade. Frågan om dödsstraffets afskaffande gör med hvar dag nya framsteg. Vi berättade för några dagar sedan att Jules Simon i franska kammaren framlagt ett: förslag att utstryka det ur Frankrikes strafflag; i dag kommer en underrättelse från Lissabon, att Portugal och Spanien stå i begrepp att i den konvention om ömsesidigt utlemnande af förbrytare, som de båda länderna afslutit med hvarandra, intaga en-paragraf, som förbjuder dödsstraffets tillämpning på utlemnade förbrytare. De båda regeringarna skola tillika ämna inbjuda de andra makterna att sluta sig till. denna åtgärd, och det talas för detta ändamål om en internationel konferens i Paris. Vi återgifva i samband härmed de motivår,. hvarmed Jules Simon beledsagade sitt märkliga förslag: Efter en strid, som varat i mer än sextio år, ha förnuftet och filosofien ändtligen aftvungit statsmakterna lagen af den 29 Juni 1867, som i vissa noga bestämda fall tillåter en revision i brottmål. Denna Jag, som erkänner domrarnes fallibilitet, fördömer på samma gång dödsstraffet. Då domrarne kunna -misstaga sig, kan lagen ej döda. Dödsstraffets inskrifvande i en lagbok förhindrar ej morden; dödsstraffets borttagande ökar ej deras antal. Det har blifvit afskaffadt i staterna Michigan och Rhode Island i Förenta Staterna, i Oldenburg, Nassau och Anhalt i Tyskland, i kantonerna Neuchåtel, Zurich och Freyburg i Schweiz, i Toscana samt republiken San Marino. Sedan 1855 har det äfven blifvit afskaffadt i republikerna Nya Gra nada och Venezuela, i staten Indiana, i Rumänien i konungariket Sachsen samt i Portugal. I inger af dessa stater har mordens antal ökats. För döds straffets bibehållande åberopar man intet anna: skäl än nödvändigheten att hindra uppror oct mord, och fakta bevisa att dödsstraffet ingenting hindrar. Det är lika gagnlöst för den allmänns som för den enskilta säkerheten. I Frankrike var dödsstraffet före revolutioner oftast åtföljdt af marteringar som voro egnade at! öka dess fasa. Det användes vid förbrytelser, som man sedermera ansett tillräckligt bestraffade mec fängelse eller böter, samt vid handlingar som : förnuftets ögon ej äro straffvärda alls. Nu, då det endast är ett beröfvande af lifvet och des användning blifvit inskränkt, har brottens anta minskats, och detta gäller isynnerhet om: brottet mvt person, Det är ej straffets mildhet som upp