Aftonbladet – 31 januari 1870, sida 2

och räckte honom handen. Jag kände mig ledsen öfver att skiljas vid honom; jag tyckte mig i honom vunnit en vän. Strax derefte: stack den trumpne kon duktören in hufvudet genom dörren och vinkade åt mig, gick framför mig till en vagn, hvilken hade samme anvisning som den förra: Damkupe — oc låste igen dörren om mig utan att yttra et ord. Två fruntimmer sutto midt emot mig de talade icke heller, men de tittade så mycket mera och nyfiket på mig. Jag trodde det var för de båda tårtor, som miss Williams gifvit mig med i en-papperspåse, och kom mig derföre ej för med att äta upp dem. Vid nästa stätion kom ännu ett fruntimmer och hon började genast prata. Reser ni ensam, min lilla vän? Ja, min fru. Konduktörerna taga vård om mig. Har ni kommit långt bort ifrån? Jag har kommit från kusten af Devonshire. För mig tycktes vägen varit lång och jag sade det. Vill ni säga mig hvad ni heter? Jag äl nästan viss på att ni har ett vackert namn. Anna Hereford. Devonshire är en mycket treflig ort; hal ni bott der beständigt? Nej, inte alltid. Jag är född i Ostindien. Mamma förde mig till England då jag var tre år gammal.n Ni har djup sorg, ser jag — efter någon nära anhörig? Jag svarade icke och såg ut igenom vagnsfönstret tilldess jag lyckats beherrska min rörelse; jag kunde ej uthärda att främlingen skulle se mina tårar. Min reskamrat upprepade sin fråga. Jag sörjer mammax