Aftonbladet – 29 januari 1870, sida 4

ra ALB. BONNIERS förlag har i bokhandeln utkommit: Brudeas krona. En Dikt af Esbern Snare. I. Pris 1: 50. Om detta arbete yttrar . Svenek Litteratur-Tidskrift: Detta arbete är en imitation efter det Byron-Paludan-Möllerska manåret, hvilket icke hindrar att imellanåt en viss ursprunglighet blickar fram. Vissa episoder äro symnerligen goda. Vi nämna som ex. fyra å fem verser i andra sången, vidare den i samma sång förekommande digressionen angående qvinnohanden, och ändtligen ingressen till tredje sången. Åtskilliga andra bitar äro uträrkta af verklig vickhet. — Vi motse med ett visst intresse ortsättningen. För öfrigt betvifla vi ej att boken skall behaga ett stort antal läsare, ty den har något käckt och pikant, som bör reta nyfikenheten särskildt hos dem, hvilka ej känna de mönster fårfattaren valt. Posttidningen: Konstnärlig var handen, som tecknade konturerna, väl spetsad var pennan; var än inspirationen ej rätt ursprunglig; Esbern Snare är dock hufvudet högre än mängden. Det är Kött och blod hos hans gestalter, om än skizzerade, och lifvets allvar står hotande bakom diktens lek, Facit indignatio versus. får man ofta skäl att tänka, kanske allt för ofta. Satirens gissel svänges ganska lusteliga öfver väktaren på zions höjder så väl som öfver profana utposter, anmälare i dagblad och dylikt folk, öfver hvilka Gud sig nåddligen förbarme, ty Esbern Snare, gör det ej. Göteborgsposten: Bland alla de poetiska verk, som till denna jul sett dagen, skall denna dikt intaga ett särdeles framstående rum. Den är affattad på ottave rime och med virtuositet i formen. — Diktaren uppträder satiriskt mot en mängd bestående förbållanden, af hvilka särskilt den presterliga vigseln får sina slängar och äfven kritiken fasligt upptuktas. Dessa inflätade angrepp synes oss, oaktadt sin ofta bitande qvickhet, likväl ej uppväga sjelfva berättelsens framställning, hvilken är mera försonlig och under hvilken man hör ett varmt hjerta klappa. Hos den, som ej är för pryd, rekommendera vi öppet denna dikt, som onekligen är alster af en framstående talang och väl förtjent af stort afseende. Ny Ilustrerad Tidning: Diktaren röjer öfverhufvud i sina fria ottaver ett formvälde och en säkerhet, som låta oss sluta till långvarig öfning och lycklig begåfning. Den skärpa och satiriska blick, som det af honom valda slaget kräfver, besitter han äfven i ej ringa grad; men framför allt utvecklar han en varmbjertad och sund lifsåskådning, som trots sin lilla bismak af -röd öfverdrift, i allmänhet åstadkommer en angenäm och kraftig stämning i dikten. (674) I