Aftonbladet – 29 januari 1870, sida 1

de fem eller sex tjugufemmor, som du lånat den gamle. Farväl med dig! Sista inbetalningen på diskontlånet har farbror min lofvat att rangera om! Din Figge. Nå Gud ske lof! sade Nicke med en hjertlig suck af tillfredsställelse, nu är man af med den rivaln! Nu är det jag som kniper lilla Lotten Bergfelt. Aha! se der är ett postskriptum! Det få vi lof att läsa! Och Nicke läste: Det var sannt, jag glömde tala om för dig att jag och mamsell Lotten förlofvade oss i går afton ombord på Ran, medan du talade vid slagtar Stark. Ja, ja, det vill säga utan ringar, men det är lika säkert för det! Så att du har i alla afseenden förlorat den der middagen på Hasselbacken; men den ställa vi på framtiden. Om ett år hoppas jag hon skall vara inspektorsfru på Stålsäter, och då har jag föresatt mig att lemna henne igen den blomma, som jag i går på ättehögen stal ifrån hennes läppar. Densamme. Kors, en sådan bof! utropade Nicke, alldeles askgrå i synen, han kysste henne oppe ä kumlet, och så förlofvade han sig med henne på ångbåten! Nej, någonting värre har jag då aldrig hvarken sett eller hört! Hädanefter tror jag ingen qvinna mera, och jag förblir ungkarl till min död! Och Nicke Hult höll ord. Hur det dock var så skaffade han sig i tidernas längd en tredje flamma; men historien om den flamman är lika kort, som de andra varit långa, den kan sägas i tre ord: Han blef myntsamlare. SLY.