Aftonbladet – 29 januari 1870, sida 1

NICKE HULTS FLAMMOR.) BERÄTTELSE AP FRANS HEDBERG. Man skulle visserligen kunna påstå, fortsatte Figge i det han blef allvarsam och hans röst vibrerade som af en djup, inre känsla, att den lilla blomman kunde säga ungefär så här: den som plockade mig är en stackars vinddrifven seglare, som aldrig haft kompass ombord, utan låtit stundens vindar styra farten; men han önskar ingenting varmare än att nå en fridfull och stilla hamn, och den kunde ni skänka honom... Han har försummat mycket, bortkastat mycket, men hans hjerta är utan fläck, och hoppet om ett rent hjertas varma kärlek skulle ännu kunna göra honom till en mant... Allt det der skulle man visserligen kunna anta, att den lilla blomman ville och kunde säga; men det vore att lägga för mycken. mening i blomsterspråket och för mycken djerfhet i gåfvan. Derför tog jag blomman tillbaka, och nu ligger den i min prosaiska portmonnä, i stället för i vår vackra grannes poetiska album... Och der har du den historien, kära Nickel! Nicke hade hela tiden stått med gapande mun och, åhört Figges ovanliga språk, och munnen bler inte mindre öppen, när den unga flickan hastigt räckte ut sin hand emqtsFigge, och sade till hältten upprörd, till hälften leende och med ett bryderi så oefterhärmligt behagfullt, som endast den renaste natten kan göra det: ) Se A. B. nr 1—22