Aftonbladet – 29 januari 1870, sida 1

XVI Nicke vaknade på måndagsmorgonen med Ba ganska försvarlig kopparslagarverkstad i öfra våningen, ty libationerna på operakällaren hade blifvit temligen grundliga. När han slog upp ögonen stod gamla Stina vid hans säng och såg på honom med medlidsamma blickar. Nicke såg på henne tillbaka med glasartade, och sade ännu till hälften bekajad af sömnyra: Ta mig under armen, mamsell Lotten lilla, — så går det bättre! Gud trösta mig för unga herro! ropade Stina med gäll röst, nu har han varit ute och rumlat igen! Och hvad är det nu för en juvel han fått tag i? . Tyst, Stina, befallde Nicke, och ta i stället in en karafin friskt vatten! Jo, det är ett lif de för så Gud sig förbarma! sade Stina, beskärmande sig i det hon gick ut efter vatten. Under tiden försökte Nicke samla sina minnen från gårdagen och natten; men det var icke så lätt. Han höll just på att fundera på om han ramlat utför en trappa på operakällaren eller ett berg på Pukholmen, då Stina kom igen med vattenkarafinen. Se här är vattnet, sade hon kärft, och här är ett bref, som kom klockan nio i morsel Hvad är klockan nu då? frågade Nicke förskräckt, i det han satte sig upp isängen. Åh, hon är bara half elfva! svarade Stina försmädligt; jag har försökt väcka unga herrn tre gånger, men han har ju sofvit som en stock. Kors för tusan!, ropade Nicke, men lugnade sig snart igen och tillade: Det är ju måndag; då behöfver jag inte vara oppe i verket förr än klockan tolf! Hvem lemnade brefvet?,