Aftonbladet – 29 januari 1870, sida 1

Får jag tillbaka den lilla blomman, eller också blir vi aldrig vänner meral...n Ja, men kom ihåg hvad den betyders, svarade Figge, i det han tog fram sin portmonnä och upptog derur ett litet hopviket papper, som han böll uti handen, i det han dröjande såg på den unga flickan. Den betyder, att om gifvaren blir man, så skall emottagarinnan tänka på honom med vänskap, svarade den unga flickan, i det hon tog papperet af Figge. Jaså, det är bara vänskap! tänkte Nicke lugnad, åhja, det der är en förståndig flicka, det såg jag från första början. Hon bara leker med honom, för att inte alltför mycket uppmuntra mig. Och nu började man tala om annat; om stränderna, om dagens händelse, om ditt och datt. Både Figge och den unga flickan skrattade så gladt och pratade så ogeneradt, att Nicke alltmera insöfde sig i den ljufva villan, att den unga flickan i all tysthet hade fästat sig vid honom och att han här hade funnit sitt ideal. Han lefde ännu i den ljufva öfvertygelsen, då Ran ändtligen var uppe på strömmen och i rask fart strök förbi Kastellholmen, der man såg kanoniererna i den ljumma sommarqvällen spatsera omkring med sina flickor under armen. Åsynen af denna lilla krigaridyll gjorde Nicke varm om bhjertat och elegisk till sinnet. Hvar bor marhsell Bergfelt? frågade han bastigt under inflytandet af denna uppväckta sinnesstämning, bor mamsell på Norr? Nej, svarade den unga flickan, jag bor på Söder. Det är just i min väg! utropade Figge, och jag hoppas att mamsell Bergfelt tillåter mig att föra er till er port? Jag tackar så mycket!, svarade den unga