Aftonbladet – 28 januari 1870, sida 3

RIKSDAGEN Onsdagens sammanträde. Första kammaren. Fortsatt diskussion om statsverkspropositionen. (Forts. fr. gårdagsbl. . Hr Hazelius anmärkte att grefve Hamilton hade i måndags bland annat, på tal om fjerde hufvudtiteln, yttrat, att man icke borde ruinera sig genom krigsrustningar. Detta vore fullkomligt riktigt; talaren hade alltid ansett det högt uppdrifna formanenta krigstillståndet i Europa för en verkig olycka och trodde, att det enda medel som i framtiden kunde bereda de nuvarande europeiska regeringssättens styrka vore en minskning i de ofantliga krigsbudgeterna. Men den sats hr H. uttalat hade sin tillämpning ej endast på Sverige, utan äfven på andra länder. Ett steg till vinnande af målet hade i fjol tagits i andra kammaren genom en der väckt motion, som enligt tal:s tanke hade en ganska praktisk syftning, den nemligen att begära konungens medverkan till underhandlingar med främmande makter, de stora makterna; men motionen hade dock haft ett fel: det var ej svenska regeringen som man i detta afseende borde vända sig till, utan till de stora makterna, som hålla verldspiran i sin hand; det vore dem man borde tilltala. Men detta borde ske, ej genom konungen af Sverige, utan genom den allmänna meningen, som ej länge skulle kunna bära de nuvarande bördorna. Grefve H. hade vidare sagt, alt om ej en förändring skedde, så kunde man, såsom en framstående statsman i ett annat land gjort, föreslå hela försvarsverkets fullständiga afskaffande; men dessa ord hade blifvit uttalade vid en offentlig föreläsning af en man som fört sitt land till branten af dess undergång och som, med allt erkännande af hans utmärkta egenskaper som statsman, velat uppoffra sitt lands armå, icke för att försvara det, utan för ett fantom, Dannevirke-fantomet, som icke blef mera verklighet derför, att han på detsamma tryckte sin biskopsmössa. Samme tal. hade påstått, att man hittills vid beräkningen af vår försvarsstyrka utgått från den grundsats att man beräknat styrkan efter den anfallandes styrka. En sådan tanke låge dock ingalunda till grund för vårt försvarsverk. Styrkan af vår armå berodde på huru stor styrka vi förmå att underhålla. Denna sats hade chefen för landtförsvaret tydligen uttalat i sitt armtorganisations förslag, och vi behöfva sannerligen icke frukta att försvararnes antal skulle bli för stort. Vi behöfva ega både en öfvad stam och en öfvad beväring. Grefve H:s åsigt, att man borde öfva blott ett mindre antal af beväringen vore väl militäriskt riktig, men det vore ock af vigt i medborgerligt hänseende att alla blefve öfvade. 1862 års komite hade föreslagit att endast en del af beväringen skulle längre exercerag. Samma tanke låg till grund för den på detta förslag byggda k. proposition i detta ämne; men huru bemöttes denna proposition? Den möttes med en storm af ovilja; man opponerade sig mot lottningen, blodslottningen; men hvilket annat sätt kan man väl använda? Tal. sjelf kände ej något annat. Icke kunde man t. ex. låta de långa gå i fält och låta de små vara hemma, eller taga de fattiga och låta de rika vara. Om statsutskottet derföre fästade någon uppmärksamhet vid grefve H:s tanke, så borde utskottet ock föreslå någon utväg att realisera den. I afseende på åttonde hufvudtiteln hade grefve H. åter framlagt sin gamla tanke, att inrätta ett visst antal skolor för den klassiska bildningen och andra för den realistiska, en åsigt alldeles motsatt den talaren hyste. Talaren vore visserligen icke öfvertygad om de klassiska studiernas utomordentliga nytta för en blifvande embetsman; ty erfarenheten visade, att man kunde blifva en ganska duglig sådan, ja uppnå de högsta embeten i staten dem förutan; men en sanning vore, att de för närvarande äro föreskrifna såsom behörighetsvilkor för en mängd befattningar. Talaren kunde dock omöjligen tro, att befolkningen omkring stiftsstäderna der grefve H. ville ha det förra slaget skolor förlagdt, företrädesvis vore passande till att få klassisk undervisning. Hela delar af landet skulle — och detta vore hufvudsaken — i anseende till de långa afstånden och de stora kostnader, som erfordras, på detta sätt ej få tillgång till ifrågavarande undervisning. Deremot hade grefve H. rätt uti att enskilda skolor borde inrättas, äfvensom att antalet lärjungar i statens läroverk borde inskränkas till ett visst antal; men dessa skolor kunde ej ersätta de offentliga, då de ej voro tillgängliga för andra än den bemedlade klassens barn. Mycket rättare vore då att bestämma en viss afgift för de förmögnares barn,som på statens bekostnad fingo undervisning. I öfrigt ansåg talaren att, då regeringen hvarken från representationen eller från den tredje statsmakten, pressen, erhållit något understöd, någon ledning eller anvisning med afseende å de inkomstkällor hon borde anlita för behofvens fyllande på annat sätt än genom bevillning och lån, hennes tvekan att i detta fall, såsom hon borde, taga initiativet, vore lätt förklarlig. Man knotar öfver statsbristen, men man framställer icke något annat medel än besparingar. Man klandrade den k. propositionen, framhöll dess höga anslagsbelopp 0. 8. v., men aldrig ett enda ord hördes om något sätt att skaffa nya inkomster. Talaren ansåg att bevillningens höjande ej var riktig, att lån icke voro lämpliga att fylla årliga brister; man måste försöka att anskaffa penningar genom att höja den indirekta beskattningen. I Englard hade man en inregistreringsafgift, en hög tillverlningsaf ift på tobak, acciser och licenser på vissa drycker, på öfverflödsvaror; men dylika utvägar afstyrkas af alla senare bevillniagsutskott och den enda utvägep bleve derföre att röster inom representationen Pg; des för ett riktigare beskattningssätt för 24: förmå regeringen att i frågan taga initiativ, Grefve v. Platen ingick i en deteijerad utredning af uppkomsten af besparingarne 4 5:te hufvudtiteln samt inlade en protest eruot att reprepresentatationen skulle från en ufvudtitel, der öfverskott funnes, öfverflytta dessa till en annan, der tillgångar saknades, (Forts.) -— Gårdagens sammantriide. Första kammaren.