Aftonbladet – 28 januari 1870, sida 3

politiska ideutveckling, som i franska revoIutionen fick ett till sorgliga öfverdrifter gående uttryck — denna tragiska kollision blir aldrig rätt klar, ty det är egentligen den förstnämnda maktens berättigande som betonas på ett öfvervägande sätt. Dernäst saknas den dramatiska handling, som skall klart framlägga hjeltens tragiska karakter och som tilllika skall framstå såsom en verkan af de i stycket med hvarandra kolliderande karaktererna. Gustaf III:s väsen och karakter åskådliggöres icke genom handling; den uppenbaras egentligen derigenom, att har jemnt och ständigt uppträder än här, än der, äfven då man minst kunde vänta det, och håller tal om sig sjelf, berättar för borgerliga fruar att han är älskad af folket och de borgerliga klasserna, att det endast är intelligensens aristokrati som han bryr sig om, och att han framdrager förtjensterna hvar han finner dem; medan han inför högförnäma personer far ut emot aristokratien, som konspirerar emot honom och som icke inser att havfär dess bäste vän, att han rastlöst arbetar på dess räddning; och på samma gång han inför en hvar, som kommer i hans väg, predikar emot franska revolutionen, om vigten at att tämja det revolutionära odjuret samt om nödvändigheten af att för sådant ändamål gripa till svärdet, utvecklande dervid mycken retorik och icke ens försmående strofer ur Thorilds skrifter. Någon handling kommer egentligen icke i fråga från hans sida. De momenter af handling, som skulle innebära ett vittnesbörd om dessa herrliga egenskaper, som han sjelf och andra berätta att han är i besittning af,inskränka sig till en visit i ett rikt borgarehus, der han afslår att dricka champagne med seltersvatten, men. deremot begär och med undertryckt grimace dricker svagdricka; vidare att ban i sin foyer å kongl. teatern inför en åskådarinna arrangerar en liten scen, i det ban låter en flicka af folket få en konfektpåse, som, bland annat godt, innehåller en Juvelsring och en officersfullmakt för hennes fästman, som fått en blessyr för konungens skull, samt slutligen att han låter fira det unga parets bröllop på Haga och-i hotgemaken anordnar väldiga slängpolskor, i hvilka diplomater och biskopar, borgare och borgarefruar, höga hofdamer och unga sjömilitärer helt gemytligt deltaga. Man skulle möjligen kanna tillägga, att han oupphörligt arrangerar rendezvous emellan en fransk fröken och unge grefve Horn, i ändamål att den förra skall öfvertala grefven att icke vara fiendtligt sinnad emot konungen, någonting som sålunda för Gustaf III måste vara särdeles maktpåliggande, fastän han, då den franska damens försök misslyckas, icke synes fästa synnerlig vigt dervid. Sjelfva den tragiska katastrofen saknar ej pathos, men denna har en underlig bismak. När man under bröllopstillställningen på Haga varnande afråder kostungen att den dagen resa in till hufvudstaden, vänder denne sig till en 100-årig allestädes närvarande karolin (om hvilken mera längre fram), och frågar, om Carl XII någonsin hyste feg fruktan. Aldrig! svarar den gamle. Men Carl XII — invänder någon af de närvarande — föll för en kula — kanske en förrädares; hvarpå Carl XII:s fordna lifdrabant genmäler: Sådant händer understundom den tappre Alla måste vi ju dö! Konungen utbryter då med sublim pathos: Hören I! Ännu, ett upprop ) från hjeltekonungens tidehvarf! Så visst som jag vet, att hans mannamod och sedliga storhet i alla tider skola taia till Sveriges folk, så visst vet jag ock, att det blott är kring en modig konung som detta folk sluter sig! Detta är ju i sig sjelf storståtligt; men i förhållande till sitnationen, och då man besinnar att denna sublima ansats icke gäller någon kolossal bedrift, någon heroisk handling, att det icke gäller att gå till ett Lätzen-slag, utan endast är fråga om, buruvida han skall stå fast i sin tanke att från slängpolskan på Haga bege sig till maskeradqvadrillerna 1 operahuset, måste det i någon mån göra ett tragikomiskt intryck. an brukar säga, att äfven den mest rent lyriska poesi bör kunna vidkännas den proban, att man omskrifver den i prosaform och att den ändock företer ett verkligt innehåll. I afseende på denna dramatiska dikts estetiska värde och betydelse skulle man deremot kunna tänka sig den proban, att stycket blefve öfversatt på ett främmande språk och uppfördt inför en publik, som skulle lära känna Gustaf III först genom hvadiden finge erfara af stycket, och för hvilken åtskilliga af de öfriga uppträdande personerna icke företedde nägot-slags den historiska kuriositetens intresse, emedan den aldrig hade hört talas om det Kirsteinska huset, och derföre icke kunde begripa hvarföre hr Kirstein skulle gå och visa sig; emedan den vore fullkomligt oberörd af det pikanta deri, att bryggaren Westman var Svante Hedins morfar o. s. v. Vi tro att ett dylikt prof skulle utfalla på sådant sätt, att den främmande publiken, som endast kunde döma efter hvad sjelfva stycket erbjöde, skulle finna hjelten i sin egenskap af den sanna monarkismens representant mycket besynnerlig, och det hela dels sakna en dramatisk utveckling, dels innebära en sammangyttring af tragiskt och komiskt, så att de i det hela komiska partierna funnes vara bemängda med en och annan tragisk deklamation och att komiska pointer skymtade fram midt i det mest allvarligt menade, i det tragiskt-pathetiska, ja i sjelfva den tragiska slutkatastrofen; man skulle dervid måhända anmärka, att tragikomedi är ett oting och älta, icke detsamma som ett historiskt skådespel. Innan vi öfvergå till en redogörelse för det som i stycket skall vara dramatisk utveckling, tillägga vi en anmärkning med afseende på den bekante grefve Claös Fredrik Horn och det af författaren arrangerade förhållandet emellan honom och en såsom hemligt sändebud från drottning Marie Antoinette hitkommen fransk fröken, hvilket skall utgöra styckets erotiska element. Författaren beder i en not om ursäkt derföre, att han låter den berömde öfverståthållaren baron Carl Sparre uppträda på en tidpunkt, då han redan för mer än ett halft år sedan var död. Denna licentia poetica är dock ) Detta ord i den meningen innebär ett otäckt tyskeri. Upprop sker, när man med med hög