Aftonbladet – 28 januari 1870, sida 3

terskorna. BORTSETT TEATER K. STORA TEATERN: En konung! Skådespel i fem akter af Oskar Wijkander. L Man skulle kunna vara frestad att påstå, att Gustaf III:s tidehvarf ännu ligger oss för nära, för att hufvudpersonen deri, konung Gustaf sjelf, kan lämpligen göras till hjelte i ett drama. Det är först på den senaste tiden som historieforskningen börjat allvarligt sysselsätta sig med den ifrågavarande perioden; litet emellan framkomma nya bidrag och nya utredningar, men resultatet har ännu icke blifvit någon för det allmänna folkmedvetandet någorlunda helgjuten bild af Gustaf III och hans tid. :De som hittills bedömande skrifvit i ämnet ha stått skarpt emot hvarandra såsom uti två skilda läger: å ena sidan fortsättning af den svensk-akademiska törgudningen, idel apologetik och panegyrik, som vill göra Gustaf TIL:s tid till en gyllene ålder för alla ädla idrotter och honom sjelt till en inkarnation af sann konungslighet och äkta fosterlandskärlek; å den andra den hänsynslösa kritik, som vill helt och hållet tillintetgöra den poetiska glans som traditionen kastat öfver Gustaf III; — som menar att den sol, som skulle ligga i det fantastiska, utländska, flärdfulla skimret öfver hans tid, hufvudsakligen härleder sig från det medlidande och den omstämning, som den blodiga katastrofen af den 16 Mars 1792, liksom hvarje sådan tragisk tilldragelse, var egnad att framkalla, från jemförelsen med hans efterträdares inskränkta och trångbröstade väsen samt de olyckor detta medförde, och hvilken motsats svenska akademien hade särskild anledning att framställa så bjärt som möjligt, på samma gång hon af naturlig pietet mot sin stiftare sökte på allt sätt förherrliga hans minne; — och som slutligen vill göra gällande den satsen, att den pånyttfödelse a! vetenskap och vitterhet, som man velat tillskrifva Gustaf III:s beskyddareskap, i sjelfva verket utgjorde en frukt af frihetstidens sträfvanden i denna riktning samt att deremot Gustaf III:s på den ytligaste bildning grundade och blott åt det ytliga riktade msecenatskap, hans fullständiga brist på intresse för det verkliga vetandet, hans bristande aktning för sanningen och hans hat mot sanningens forskning visade sina egentliga resultater under den sterila perwden efter hans död. Man har å ömse sidor gått till ytterligheter, i det man å ena sidan vill göra honom till en halfgud, å den andra til ett monster af egoism, falskhet, flärd och lättsinne. Efter hand skall väl ur dessa motsatta belysningar framgå såsom resultat en någorlunda bestämd historisk personlighet. och det skall då visa sig, att han var e menniska med stora tel och stora förtjenster hvilken icke får bedömas efter enstaka utplockade drag, utan efter den allmänna sammanhängande bilden af sitt lif och handlingssätt, att han — såsom Malmström antyder — var en dubbelnatur, full så väl af ädla impulser som af låga svagheter, lika rik på varm entusiasm som på hånfullt lättsinne lika hemmastadd på ridderlighetens, ärans och det klara förståndets öppna vägar, sor på ränkernas och vidskepelsens mörka stigar Såsom redan den emfatiska titeln Er konung! antyder, har hr O. Wijkander. ut sitt skådespel ställt sig .på den ena af de båda sidorna, den panegyriska. Annu tydligare visar sig detta af de motton, hvarmed han försett sitt stycke vid dess inlemnande till svenska akademien, nemligen Senecas yttrande: Argumentum pessimi, turbax ock följande strof af Thorild: Af en konung fordren I alla dygder, visen mig edra egna Det blir redan häraf ganska klart, att de i sjelfva verket är fråga om ett polemiskt stycke, en vitter inlaga i striden om Gustaf III, och icke någon objektiv bild af honom och hans tid. Författaren befinner sig onekligen såsom diktare uti en ogynnsan ställning. Han väpnar på förhand mot sit oetiska arbete det stora antal bland vitterhetens vänner, som har en annan historisk uppfattning; han snart sagdt utmanar dem Man skall derföre också från den sidan redar i styckets grundtanke, utan allt afseende pi det i poetiskt hänsende mer eller mindr lyckade sätt, hvarpå denna grundtanke ge nomföres, finna en anledning till ogilland eller fördömelse. Man skulle från denna sid: med skäl kunna göra några invändningar re dan möt nyssnämnda motton; man skull