Aftonbladet – 28 januari 1870, sida 2

Ag rr OA OR RR tiden ha vi pratat både hit och dit och fördrifvit tiden så godt vi kunnat. Nå, hvad var det som mamsell Bergfelt ville fråga dig om? frågade Nicke temligen oroligt. Th. det var bara fråga om en blomma som jag tog med mig från den der lilla holmen, der vi frukosterade, svarade Figge, i det han såg på den unga flickan, som besvarade blicken med ett leende så blygt och så skalkaktigt, att Nicke alldeles tappade koncepterna, den der lilla veronican, du minns. Ja, men den lemnade du ju åt mamsell Bergfelt, som skulle pressa den för sitt albump, sade Nicke. Det har du rätt i, Nicke, svarade Figge med en ny blick på den unga flickan, men jag tog igen den sedan deruppe vid kumlet, innan du kom upp från din rutschning utför berget. Gjorde du det? frågade Nicke; nå, hvad sade mamsell Bergfelt om det? Hon blef litet ond på mig och ville inte följa med mig ner; men pu äro vi försonade gen... är det inte så? Jo, svarade den unga flickan leende, — det har jag ju redan gifvit er min hand på.n Ja, men hvarför tog du igen den? fråsade Nicke envist. Derföre att man skall aldrig ge ett frunimmer en blå blomma när man är ute i det sröna. Det betyder enligt blomsterspråket ingefär detsamma som: allt mitt hopp står ill dig!... och det säger man icke; om inte nan är rangerad karl Nej, det har du rätt i, svarade Nicke örtjust, ty nu trodde han sig kunna förut på att hans egna aktier skulle stiga, det var du mycket rätt i, kära Figgel (Forts.)