Aftonbladet – 28 januari 1870, sida 2

nom qvar med ena handen, medan han dunkade honom i ryggen med den andra. Nicke var så ursinnig, så att han hade kunnat mörda slagtaren, om denne icke varit så stark, och Nicke ej i grund och botten så from som han var. Han såg oupphörligt bort åt aktern, der konversationen tycktes bli allt lifligare, ju längre det drog ut på tiden, och ju mera skymningen föll på. Ändtligen, efter en god halftimme, slapp Nicke lös, sedan han fått höra den mest utförliga beskrifning om de ungas lycka, och huru präktig karl mågen blifvit, och hvad barnen voro söta, och unga frun vacker — allt saker som skuro Nicke i;hjertat, dels derför att de uppehöllo honom, och dels derför att de sades med vissa knipsluga blinkningar och misstänkta miner, som sade Nicke att Starken hade reda på att Nicke sjelf varit kär uti hans dotter. Ändtligen kom Nicke fram till Figge och den unga flickan, som tycktes vara de bästa vänner i verlden. Man hade nu hunnit till midt för Skurusundet, och just som Nicke kom fram, sade den unga flickan skrattande, i det hon tittade in åt sundet, som nu låg försänkt i djup skugga från de omgifvande bergen: Det går ändå bra underligt till häri verlden. Hade jag nu inte i morse kommit så sent, så hade jag inte fått se Waxbolm och Fredriksborg, och inte heller fått göra en bekantskap som förskaffat mig en så angenäm dag. Hör du, Nicke, sade Figge skrattande, bocka dig! Men hvar har du hållit hus så länge? Jag träffade några bekanta, svarade Nicke och försökte att se ogenerad ut, Ja du har då bekanta öfverallt också, kära Nitkeo, sade Figge lika glad; sunder