Aftonbladet – 28 januari 1870, sida 2

Jag ber tusen gånger om ursäkt, sade fruntimret artigt, i det hon försökte att göra lös parasollet igen, hvilket hade till följd att hon lyfte hatten af Nicke. Det skadar inte, svarade Nicke artig och barhufvad. Och medan de kringsittande skrattade, hade fruntimret ett fasligt göra med att få lös hatten, och Nicke stod bugande framför och sökte hjelpa till, hvilket naturligtvis gjorde att det gick så mycket långsammare. Men ändtligen var han lös och ledig igen och efter många ursäkter och bugningar åter på väg akterut, då hastigt ett par långa ben sträcktes ut mellan honom och relingen, och en djup basstämma utropade: Nej si, god afton, kunglig hedersbror! Nå det var då förbaskadt trefligt att se dig... Känner du inte igen gumman min? Nicke tvärstannade för att inte falla på näsan, och innan han hunnit sätta sig i säkerhet, hade slagtar Starks tunga hand slagit ner på hans axel så att det sved i skinnet. Mjuka tjenare! svarade Nicke artigt, i det han grinade af smärta, hur står det till, mitt herrskap? Jo förbaskadt bral... Ska helsa från mågen min och dotter min! Di mår som perla i gull! Di bo i Waxholm öfver sommaren... Har just varit ute på kristning hos dem... Men hör du, nu ska du slå dig ner, så vi få prata litet. Det vore mycket roligt, svarade Nicke, stående som på nålar; men jag har sällskap derframme, och... Åh, de reda sig nog utan dig en stund, menade Starken, slå dig ner nu bara. Och dermed tog han helt vårdslöst Nicke i armen och drog honom ner bredvid sig på bänken, och till yttermera vissp höll han hö