Aftonbladet – 28 januari 1870, sida 2

stan såg Nicke närma sig den unga flickan, artigt taga af sig hatten, få en vänlig helsning tillbaka, samt slutligen med sjelfförnöjdt itseende taga plats en liten bit ifrån henne. Gå på du, min gosse, tänkte Figge för sig sjelf, lägg ut dina nät, du. Det kommer mig till godo i -längden. Efter en stund såg Figge huru Nicke reste ik upp, och med ett något förläget utseende aflägsnade sig från den unga flickan, i det han med dröjande steg närmade sig platsen på motsatta sidan der Figge nyss förut hade stannat, som det tycktes, i mycket tankfullt åskådande af en skuta som hade fastnat på grund strax invid Granholmen. Hör, du Figge, du, sade Nicke tvekande, i det han kom fram. Ja, hvad är det fråga om? Jo, du får allt lof att komma med till mamsell Bergfelt, för det är någonting som hon vill fråga dig om. Jaså, hvad kan det vara? Ja det vill hon inte säga, förrän du kommer sjelf, Jag begriper för resten inte hvad det är åt henne, för hon hvarken talar eller Svarar. Hon är väl trött, kan du begripa! svarade Figge, till utseendet lugn; men inom sig erfarande en känsla af glädje, som kom ho-! nom att kasta cigarren direkte i sjön, och att genast begifva sig af akterut, och det med en sådan fart att Nicke inte hann följa med på samma gång, en sak, hvilken ännu mera omöjliggjordes derigenom att han råkade i kollision med ett fruntimmer, som steg upp för att se på en villa vid Welamsund, just som Nicke var midt för henne, och olyckan ville att fruntimrets parasoll, som hon hade uppspändt af gammal vana fastän solen redan var nedgången, kom att fastna med sitt ena spröt uti Nickes hattband,