i örefinnes. Men denna beryktade paragraf, de j enda qvarlefvan i vår grundlag från den bedröflig . period, då svenskarne nödgades tillgripa nödmyn ommer att få sin rätta betydelse, så snart någo stor pröfning härnäst hemsöker svenska folket Man får då den bittraste anledning att sanna ord språket, som säger att en olycka icke komme ensam; ty då någon stor finansiel katastrof in träffat, skall 72:dra paragrafen framträda uti al sin glans för att mångfaldiga förstörelsen. On det ej är stridande mot eganderätten att i ettlag bundet samhälle tvinga enskilde att emottaga sta tens skuldsedlar, utan allt afseende på deras värd för tillfället, så hafva vi ej ringaste aning om hvac ordet eganderätt betyder. Vill man upphöra att ensidigt betrakta frågar om riksbankens tillfälliga fördel såsom högsta må för en riksdags åtgärder, måste man medgifva, at man i Sverige drifvit bruket af kreditsedlar allt för vida och att man bör begagna den gynnsamma konjunktur, som nu synes hafva inträdt, för att föå något hårdt mynt spridt i landet, och icke längre låta konen stå på sin spets. Det lönar icke att här åberopa andra länders vitnesbörd, der man icke känner sig lugn med mindre, än att betydliga belopp bårdt mynt ständigt äro gängse uti all männa rörelsen. Egendomligt vore i sanning, om uti A. B:s nya finanslära verkligen inginge att bestrida nyttan af en grundplåt af ädla metaller uti landet, hvilken kunde mildra det obehagliga intryck, som under nu varande system uppkommer genom den allra minsta fluktuation af ädla metaller mellan detta och andra länder. A. B. tager icke i betraktande, att ett så vidt utsträckt banksedelsystem, som här begagnas, indrager de minst bemedlade uti farorna af finansiella kriser. Tidningen upptager icke till skärskådande, hvarken om det ligger någon sanning utiatt mycket små sedelvalörer förjaga silfret ur landet, ej Heller den bankfråga som i alla länder noggrant pröfvas och som afser att bestämma, huru långt nedåt banksedelvalörerna böra. tillåtas att gå. A. B. utsträcker sin skyddande hand öfver pappersettorna, alldeles som vore det en grånad sgedelskrifvare i riksbanken, och söker att befria sig från all undersökning om sakförhållandena genom en rätt fyndig advokattaktik, nemligen den att helt enkelt kasta sig in på andra ämnen. A. B. resonnerar då så här: enär de enskilda bankerna icke utlemna sina penningar annat än mot revers och borgen såsom för egen skuld, borde de också vid emottagandet af penningar för hvarje banksedel låta sina delegare teckna borgen såsom för egen skuld. Detta vore fyndigt uttänkt, om påhittet vore nytt, men som et är temligen utslitet uti Nya Dagligt Allehanda, vinnes ej mycket dermed, ej ens inför dem, som först nu börja tänka sig in i dessa ämnen. Om hvarenda bankdelegare enligt lag skulle anses stå i proprieborgen för de enskilda banksedlarne, skulle, enär dessa äro stälda att betalas vid anfordran, ingen sedelinnehafvare behöfva göra sig besvär att gå till banken för att få sin banksedel infriad efter ordalydelsen, utan man antastade den första bankdelegare man anträffade på gatan, i hang hem eller på resa. Han vore ju enligt lag i proprie borgen för alla de banksedlar, som den enskilda -bank, uti hvilken han är delegare, utgifvit, och som dessa sedlar alltid äro till betalning förfallna, kunde ban ej undkomma. Om enahanda grunder äfven på riksbanken tilllämpades, och det som är rätt bör ju för alla vara det, kunde man med en riksbankssedel i handen affordra hvilken svensk som helst ett motsvarande belopp i silfvermynt, ty vi äro alla delegare i riksbanken. Enda skilnaden blefve den, att tillföljd af de rättsbegrepp, som vissa tidningar sökt föra gällande, det icke gick an att efter lagens okstaf söka göra riksbankens förbindelser gällande. För borgensförbindelsers8 begränsning hafva vi stridt. Att vi nu skulle behöfva strida mot införandet af proprieborgen på banksedlar, kunde vi icke föreställa oss. Emellertid skulle vi vara särdeles tacksamma om A.B. behagade underrätta oss, uti hvilket land denna A. B:s princip för banksedelutgifningsrätten blifvit tillämpad? A. B. talar om de brister i banklagstiftningen för de enskilda bankerna, som bjert falla i ögonen, och nämner deribland frånvaron af tillräckliga kontroller och för liten offentlighet samt grunderna för sedelutgifningsrätten; och, märk väl läsare, törst sedan förändringar häruti blifvit gjorda, bör frångan om grundlagsändriggen väckas... Något rimligt sammanhang emellan 72 R. F. och ändringar uti lagen för de enskilda bankerna står icke att uppleta, såvida man icke har för afsigt att sammånlänka så många frågor som möjligt för att vara riktigt säker på att ingen fråga når sin Jösning, utan att allt förblifver in statu quo. Om A. B. hade framstält några fordringar, som det önskat se uppfyllda, innan frågan om 72 R. F. definitivt afgöres, låge deruti något sundt förnuft. Men att vLorpea emot väckandet af en fråga, som måste förklaras hvilande, tills ännu en gång nya val till andra kammaren blifvit verkstälda, är att uppträda såsom konservatör af en finansiel bygnad, hvilande på gungjord. Så vida ej hela A. B:s berörda artikel får anses såsom en lapsus calami, hoppas vi icke allenast, att A. B. utvecklar sina nya åsigter utan äfven, att dess ärade redaktör begagnar sin riksdagsmannarätt att framlägga de förträffliga förslag, som skola bota bristerna i vår banklagstiftning. Må han dervid icke så uteslutande fästa sig vid de enskilda bankerna, att han helt och hållet förbiser riksbanken och att man får grundade anledningar till erinran om grandet i brodrens öga och bjelken i eget. Vi lyckönska emellertid Nya Daglig Allehanda till den nyårsgåfva, hvarmed Aftonbladet inledt en förtroligare bekantskap. gen tvekan att nu emottaga riksbankens sedla