I de högre förvaltningskretsarne förestå stora förändringar. Man väntar dagligen ett dekret, hvarigenom ett betydligt antal af prefekterna entledigas och ersättas med nya. Inrikesministern skall ha haft någon svårighet att erhålla lämpliga kandidater. Han vände sig först till de mest ansedda journalisterna och litteratörerna, af hvilka Hervey, Mitchell, Edmond About, Cucheval, Clarigny, m. fl. erhöllo anbud att ingå i denna gren af den högre administrationen. Men de afböjde. Han har nu i stället rekryterat sin personal bland det yngre advokatståndet. Såsom efterträdare åt den som Rouhers hejduk bekante S:t Paul i Norddepartementet nämnes en af det liberala partiets mest uppburne män Lambrecht, som vid de sednaste valen föll igenom för en regeringskandidat. . Raspail, hvars sjukdom, en lunginflammation, var af den betänkliga art, att man redan telegraferade hans död, befinner sig på bättringsvägen, men hemtar sig endast långsamt. Han vårdas på det ömmaste af sina båda söner, Camillo och Benjamin, af hvilka den förre är läkare. Hvad som denna gång räddat honom är hans goda konstitution. Han för, när han är frisk, det mest regelbundna lif. Tidigt uppe om morgnarne, är han genast vid sitt arbete. När han om sommaren ej är sysselsatt i sitt skrifrum, arbetar han outtröttligt i sin trädgård. Den ryske patrioten och skriftställaren Alexander Hertzens död har väckt stort deltagande i Paris, der han gjort sig känd ej blott genom sitt snille och sin ädla karakter, utan äfven genom en välgörenhet, som ej kände några gränser. Född i Moskwa 1816, gjorde han sina studier vid dervarande universitet. För förmenta regeringsfiendtliga tänkesätt, blef han 1834 arresterad och förvisad till Perm. Sedermera erhöll ban tilllåtelse att vistas i Novgorod, fick derefter tillstånd att återvända till Moskwa och slutligen äfven att resa utrikes. Han besökte nu England och Frankrike, der han befann sig 1848, samt Italien, tills han 1851 bosatte sig i London, här anlade ett tryckeri och under namnet Iskander från detta utgaf en hel rad politiska flygskrifter mot Ryssland, samt slutligen den bekanta tidskriften Kolokol. På senare tiden alltsedan bondeemancipationen har han hållit sig temligen tyst. Den 23 Januari bisattes hans lik på Pere Lachaise, hvarifrån det sedermera skall föras till Nizza. Prins Pierre Bonaparte har i ett bref till Pays förklarat alla de uppgifter man låtit honom göra beträffande händelsen i Auteuil för ogrundade. Den bygnad i conciergeriet, der prinsens fängelse befinner sig, var en gång känd under namnet Cesars torn. Det hade ingen utgång åt kajerna, och dess grundmurar sköljdes af Seinen. Omkring år 1574 hette det Montgomery-tornet, emedan grefve Montgomery, som i ett tornerspel dödade Henrik II, der satt fången. Vid ingången mellan Klockoch Cesar-tornet voro de hålor, der de olyckliga offren för politiken eller någon annan intrig lefvande begrofvos. I Montgomery-tornets jordvåning äro två mindre rum och en salong, som vanligen utgöra bostad för conciergeriets direktör. I den senare sitter nu prins Pierre som fånge. Denna salong är bygd i korshvalfsform. Två små fönster med starka galler insläppa ej mycken dager. Möbleringen är mycket enkel. Prinsen har ingen egen betjening, utan får nöja sig med den uppassning som lemnas af conciergeriets eget folk. Från OCreuzot skrefs förliden lördag: Natten har varit lugn. Verkstäderna öppnades kl. 6 i dag på morgonen. Alla trupperna voro uppstälda för att skydda de välsinnade mot dem, som möjligen skulle söka hindra de andra att gå in i verkstäderna. Oaktadt den föregående aftonens hotelser och upphetsningar, har ingen sammanstötning egt rum, och ungefär två tredjedelar af personalen äro åter vid sina arbeten. Frånvaron af en del, som bor i de angränsande byarne, har sin grund deri, att de ej rätt kände till den förändrade ställningen och fruktade för sin säkerhet. Afväpningsfrågan har i Sachsens representation vunnit en! ny seger. Detvar nyligen dess andra kammare som uttalade sig för en betydlig nedsättning af armåsiffran. Nu har äfven första kammaren, slutande sig till representantkammarens åsigt, beslutit ingå med en framställning till regeringen att hon måtte hos förbundet verka i denna syftning. Detta kammarens beslut fattades emot utskottets afstyrkande. I den ställning, hvari den cisleithanska ministeren i Österrike för närvarande befinner sig till rikskansleren von Beust, var det med en viss spänning man motsåg hans uppträdande i adressdebatten. Det har nu egt rum. I sessionen den 22 uppträdde herr von Beust med en förklaring, som pär stark prägel af den förmedlande ståndpunkt han i den stora frågan för dagen sökt intaga. Han vände sig på en gång mot centralisterna, som han beskylde för pessimism, och federalisterna, som söka undergräfva författningen. Han förklarade sig skola rösta för majoritetens adress, som önskar konstitutionens upprätthållande, men på samma gång säger han sig vilja af alla krafter arbeta på en förlikning. Han önskar se slut på de inre striderna, för att kunna göra rikets yttre ställning så mycket tryggare, och han misströstar ej att hans bemödanden i detta hänseende skola krönas med ej mindre framgång än de, som ledt till så goda resultater i afseende på ställningen till utlandet. Hvilka medel han för detta ändamål ämnar använda, nämner han dock ej. Sedan öfverstelandtmarskalken i Böhmen, furst Adolf Auersperg, äfven afböjt anbudet att blifva ministerpresident, har kejsaren nu vändt sig till en tredje af samma slägt, grefve Anton ÅAuersperg, den under psevdonymen Anastasius Grin bekante skalden. Ryktet om presidenten Salnaves död visar sig ha varit förhastadt. Enligt underrättelser från Hayti till Newyork, skall han ha begifvit sig på flykten, sedan hans hufvudstad blifvit intagen. Till provisorisk president i hans ställe ha haytianerna utsett ge