Aftonbladet – 26 januari 1870, sida 3

JT HALLVUS pOUULIR, GIULIA UT VUUdUCH, UTIAN Fr Jega något eller de arbetande klassernas, hvilka en årlig revolution skulle stå allt för dyrt. Till detta flertal vända sig Ollivier och hans kolleger med rättvist förtroende, och vi tro att landet skall lyssna till deras kallelse. Ledru Rollin har nu definitivt åtagit sig att föra familjen Noirs talan i dess åtal på civil väg mot prins Pierre. — Raspail befinner sig på bättringsvägen. — Hertigen af Choiseul, tillhörande venstern, har i kammaren väckt förslag om märernas utseende genom direkt omröstning af kommunerna. — Bemödandena för afskaffandet af dödsstraffet i Frankrike tros ej heller denna gång komma att leda till något resultat, trots Jules Simons glänsande talartalang. Deremot anses de offentliga afrättningarnas sista stund ha slagit. I följd af interpellationen i kammaren har inrikesministern förklarat, att regeringen redan tagit frågan i allvarligt öfvervägande. De skandaler som åtföljde Tropmanns afrättande ha också i detta fall varit alltför talande skäl. Hela pressen uttalar sig förötrigt enstämmigt för åtgärden. Beträffande missödet med den stora 18-tons Woolwichkanonen ombord på engelska pansarfartyget Hercules skrifver öfverste Palliser till Times, att man ej med rätta kan kalla den projektil, som sprang sönder, innan den hann ur kanonen, en Palliser-projektil, emedan den ej var tillverkad enligt öfverstens plan. Redan före den ifrågavarande tilldragelsen hade beslut blifvit fattadt att omsmälta de befintliga 700 projektilerna efter främmande modell, och tillverka nya enligt Pallisers modell. Öfversten föreslår på samma gång, att nya försök skola anställas med Woolwich-kanonen och hans projektil mot hvarje annat slags kanon af samma längd och kaliber och under för öfrigt lika omständigheter, vid hvilka försök den sämre, kanonen skulle få vidkännas kostnaden, De utförligaste .underrättelserna om det ekumeniska kyrkomötet finner man i Romerska bref om konciliet,, hvilka meddelas i Allgem. Zeitung. ; Huruvida de äro tilllförlitliga kan man väl ej veta, men författaren tyckes höra till de invigde. Den 9 dennes skref han: Kardinalerne Schwarzenberg och Rauscher ha intet ögonblick vacklat, båda tänka och känna afgjordt tyskt och äro ingalunda sinnade att klenmodigt och förtviflande öfvergå i det stora romanska lägret. Schwarzenberg har spridt ett mycket väl affattadt memorial, hvari han ganska förståndigt yttrar sig om kyrkans verkliga behof och vissa reformer, som blifvit oundgängligt nödvändiga, samt visar, huru förvändt anspråket på ofelbarhetsdogmen är. Detsamma har Rauscher å sin sida gjort; hans skrift mot ofelbarheten cirkulerar för närvarande. Man har gjort ännu mera: 25 tyska och österrikiska biskopar med Schwarzenberg i spetsen ha undertecknat en af Heynald, Ketteler och Strossmayer uppsatt protest, hvilken, såsom det berättas, upplästs och diskuterats femton gånger, innan den fullt tillfredsställde. De åberopa deri sin goda, icke af påflig nåd beroende, utan genom gudomlig institution dem tillkommande rätt; ehuru de äro beredde att försvara öfverhufvudets rättigheter, måste de dock äfven fordra försvar och aktning för medlemmarnes rättigheter; man får derföre icke så långt aflägsna sig från det tridentinska kyrkomötets former och traditioner. — Skriften är hållen i en värdig ton; ehuru Rauscher är med om saken, har han dock icke undertecknat skriften, såsom det uppgifves, af skäl, hvilkas giltighet erkännes af de öfrige prelaterne. Man önskar nemligen, att hans personliga ställning till påfven icke skall alltför mycket förvärras. Den af femton franska biskopar inlemnade petitionen om ändring i arbetsordningen har påfven rätt och slätt afvisat. Huruvida samma öde väntar den tyska, skall snart visa sig; i dessa italienares ögon äro äfven det anspråkslösaste klander eller anspråk redan uppror. Många tyska och österrikiska biskopar förefaller också denna protest för djerf och förmäten, och de ha derföre inlemnat en annan skrifvelse med 40 underskrifter, hvilken håller sig inom mycket menlösare gränser. De bedjaj nemligen påfven att ynnestfullt tillåta dem att taga kännedom om de stenografiska berättelserna och låta utan censur trycka biskoparnes anföranden om de framställda frågorna för att meddelas embetsbrödernen. För: fattaren yttrar sig derefter med stor skärra om de medel, som curian använder för att vinna biskoparne samt om de särskilda na-l tionaliteternas representation på mötet. Så t. ex. anför han, stt biskopen i Breslau, en ! dioces med 1,700,000 katoliker, icke blifvit invald i någon kömite, hvaremot nuvarande Ke 700,000 invånare representeras af 60 biskopar, och italienarne i alla komiteer utgöra hälften eller tredjedelen. Väl har det icke lyckats dessa biskopar, — utbrister, författaren — att i sina små landtstäder och byar införa ens det anspråkslösaste mått af moralitet; änvu alltjemt stå hela orter och distrikter notoriskt i godt förstånd med banditerne; men om dylika saker har kyrkomötet icke att bekymra sig, Här har man erkebiskoparne i Köln med 1,400,000, i Cambray med 1,300,000 och i Paris med 2,000,000 katoliker; men af de 68 neapolitanske och sicilianske biskoparne på kyrkomötet förslå redan fyra för att öfverrösta desse prelater med de bakom dem stående 5,000,000 tyskarne och fransmännen. Så äro de 12,000,000 katoliker i det egentliga Tyskland representerade på detta kyrkomöte med fjorton röster. Man kunde uttrycka förhållandet sålunda: i kyrkliga ang lägenheter komma tjugu tyskar på en italienare. Skarpast utlåter sig förtattaren på slutet: För första gånger — det har icke förekommit på 1500 år efter kyrkomötet i Nicea — äro. alla lekmän, äro ålla monarker och deras sändebud, helt och hållet uteslutna från sy-j f noden. Detta var ju också nödvändigt; ty om redan i Trient det franska sändebudet vid sitt inträde förklarade, att hans konung skickat honom dit för att framför allt draga. försorg om biskoparnes frihet på konciliet, j så skulle säkerligen de katolska makterpas : sändebud ha protesterat mot den nuvarande tillställningen och arbetsordningen, hvilken boviljar vida mindre än hvad som medgafs i Trient. Biskoparne äro här på viss: sätt påfvens fåvgar. De få icke utan tillåtelse lemna