Aftonbladet – 26 januari 1870, sida 2

Det var jag som bad honom att gå och se efter, svarade den unga flickan; men hur var det? Ni skadade er väl inte nyss? Nej visst inte... det var bara min hatt, som... Jag är otröstlig öfver att det var mitt fel... men vi få väl nu lof att ge oss af ner. Vill ni inte vara så god och låna mig er arm... jag är så hal under fötterna, så ja tror aldrig att jag kan komma utföre på egen hand. Mycket gerna... med största nöje, stammade Nicke, alldeles handfallen af stolthet och lycka; (ud gifve att det vore en half mil ned till strandep, tänkte han i det han bjöd henne armen, och fortsatte sedan tankegången på följande sätt: Nu är Figge slagen ur brädet, om han nänsin varit det. XUL Snart var man nere wid båten, och sedan Nicke hjelpt den unga flickan uti, så satte man af, och årorna började streta friska tag. Figge satt redan i ordviog akterut, och syssr lade mycket träget med sitt paddrag, Han såg litet mera allvarlig ut. än vanligt, och det tog Nicke som en ganska naturlig förargelse öfver att den unga fickan bedt honom gå, och i stället satt sig att vänta på Fm som blifvit hennes kavaljer utför erget. Och den unga flickan? Ja, hvem kan bli klok på en sådan der liten kameleonts väsende och nycker? Hon var nu idel solsken emot Nicke; med honom pratade hon, åt hopom smålog hon; men för Figge hade hon icke en blick, icke ett ord. Hon vände sig nästan heit och hållet ifeån honom, och hur Nicke än var öfver sitt försteg, så tyckte ändå att det var Hted för starkt; ty