Aftonbladet – 26 januari 1870, sida 2

mt Det tror jag med!, svarade Figge torrt. sätt ut och ro nu med fart, det råder jag er tillly Under tiden klättrade Nicke i den allralycksaligaste sinnesförfattning, fastän temligen andtroten uppför den branta stigen, med den upga flickan vid sin arm. Hon stannade förtjust vid hvarje afsats af berget, och blickade beundrande ut öfver den herrliga utsigten öfver öar, vikar sund och fjärdar, som, allt grannare utbredde sig under deras fötter, ju högre de kommo. Gud, hvad det är vackert! utropade hon, vjag har aldrig kopiiat drömma om något så herrligtb Det är ett intet, mot om ni kommer upp i tornet! försäkrade Nicke, der ser man Katrina kyrktorn, fast det är på tre och en half mils afstånd. : Ah, är det möjligt? Ja så der litet veta vi Stockholmsbor utaf det myckna vackra som vi ha i vår närhet! Men se der är herr Bergström ute med båten! ogh hon viftade med sin näsduk, han seross inte, tror jag, fortsatte hon efter en liten stund med som Nicke tyckte, litet misslynt ton, han ser harq på sitt drag!, Ja, när han kommer ut på fiske. så hvarken ser han eller hör han någet aupat! svarade Nicke, som icke fann det vara ur vägen att säga något litet ofördelaktigt om sin vän. Han är alldeles galen i att ro gäddrag! Jag kan märka de l, svarade den unga flickan med samma ton som nyss, och sedan de åter börjat klättra uppför, fortsatte hon: herrarne äro visst mycket goda vänner och mycket tillsammans. : Ja mycket! svarade Nicke, jag tycker mycket om Figge Bergström, fast han är litet — och derangerad utef sig; men det ar han virst ät sjolfd