Aftonbladet – 26 januari 1870, sida 2

och ni kan vara säker om att jag aldrig skall glömma den här trefliga färden. Ja, inte jag heller, mumlade Figge half: högt i det han fortsåtte att vinda upp sit drag. Hör du, Figgen, sade Nicke, som också fick sig ett vänligt handtag af den unga flickan, tror du inte det vore säkrast att jag följde med mamsell Bergfelt opp... vägen äl så brant och krånglig... och hon hittar kanske inte annars., N Ja, gör det, du, svarade Figge. Åh nej, för all del, herr kunglig sekter det behöfs inte! förklarade den nöga flickan Jo, jag försäkrarb envisades Nicke, def r inte an att ni går upp ensam... jag få f att bjuda er min arm. Ni kunde annars halka och falla och göre er illa. Och med ett skutt, som höll på att misslyckas, var Nicke ombord påkuttern och räckte den unga flickan handen, som hon elter någon tvekan mottog, hvarefter han varsamt och lförständigt ledde henng öfver kutterns smala landgång upp på den branta och stupande stranden. Adjö, herr Bergström, och ännu en gång tackl ropade den tunga flickan i det hor fattade Nickes arm och de började bergvandringen uppåt. Se så, gummor! kommenderade Figge sedan han tyst svängt sin hatt till afsked nu ger vi oss af ut till försänkningen föl att knipa en gädda. Ja, men lilla herrn då? frågade den äld sta af gummorna, ska vi inte vänta på honom ? Åb, han kommer väl inte så snart igen, o Henåde den andra i det hon med ett slugt ögonkast uppåt stranden blinkade åt kamraten, vi hinner nog ta både en och två